cival äro vid dörren, Sahib, sade han. — De önska veta, om ni ännu är i stånd att emottaga besök. Hugh såg på korten, tvckade och tycktes icke veta, hvad han skulle svara. — Jag hade icke ämnat taga emot någon, sade han, — förrän jag kunde gå ned till rummen inunder. — Jag kan säga, att Sahib ännu icke lemnat sitt rum, sade Tippoo, tagande ett steg mot dörren. Hugh hejdade honom med en åtbörd. — Nej, nej, utropade han. — Säg dem, att jag är ledsen — nej, att jag hoppas — Bah! det duger inte — och de hafva också varit här så ofta. Rulla fåtöljen till brasan och sätt bort medicinen och säg, att om de icke bry sig om en extra trappafsats, skall mr Farquhar hafva äran att emottaga dem! Lord Warwich, på din axel vill jag stödja mig! — kom, Barbara, jag vill inte, att de skola finna mig på soffan. Att hjelpa honom öfver rummet och sätta bordet i ordning, var ett ögonblicks verk. Då damerna anmäldes, stödde han sig vid stolkarmen och steg uppför att välkomna dem. Jag kände genast igen lady Bayham. Hon hade varit en af balgästerna, och till och med der, i närvaron af många yngre damer, frapperades jag af hennes utomordentliga skönhet. Mörk, majestätisk och med en bändande hy, liksom sin dotter, hade hon sannolikt varit till och med vackrare in lady Flora vid dennas ålder. Der le så stodo, sida vid sida, skulle det hafva rarit svårt att till och med nu säga hvilcen som var den mest tjusande. — Ack, mr Farquhar, sade lady Flora, sedan de första helsningarne vexlats, jag var aldrig förlåtit mig sjelf — aldrig glömt,