sjukdom — och min venstra också, hvad det beträffar. Lady Flora såg härvid upp och förklarade sig ofantligt intresserad, under det ady Bayham hedrade mig med en sådan lång, kall och stolt blick, att jag kände mig blifva röd och het och icke visste hvar jag skulle göra af mina ögon. Om er fiendskap är lika bitter, som er vänskap är enthusiastisk, mr Farquhar, sade hon, skulle jag vara ledsen att föroämpa er. År er protägce ett mönster? Han vände sig om och fattade min hand. — Det finnes blott en Barbara, sade han muntert, och Hugh Farquhar är hennes närold. Lady Flora, denna skizz af en italiensk vinbergning togs nära Neapel, der det ryktbara lacrime christi växer — ett vin, om hvilket resande tala mera än de dricka, ty mycket litet göres, till och med under de mest gynnsamma årstider. Mignonne, spring ned till mrs Fairhead åt mig och bed henne skicka upp en butelj af det gamla lacrime med det gula sigillet — nej, jag vill icke höra någon vägran, vackra gäst. För att behörigt uppskatta min skizz, måste ni dricka af vinet, som ingaf den. Förtjust att komma undan, skyndade jag ur rummet och hoppade ned för trapporna. Vid foten af andra afsatsen befann jag mig ansigte mot ansigte med min tante, som med en förtrolig väns privilegierade frihet var på väg upp, oanmäld. — Nå, Bab, sade hon, jag har kommit för att hemta dig hem. Hur mår han? — Lady Bayham är hos honom, sade jag, och lady Flora, (Forts.)