då hon dog. Jag skulle tro, alt ni ki appast minnes henne. — Jag minnes henne, min fru, sade Hugh, med en blandning af sorg och otå lighet i sin röst, tydligare än jag minne: händelserna och personerna för ett år se dan. Så tydligt, att ämnet är outsäglig plågsamt sor mig. Lady Flora, ni hal rest, tror jag, i Italien — dessa skizzei kunna kanske intressera er. Barbara mia lägg portföljen på bordet! Jag lydde, och lady Bayhbam, betraktande mig för första gången, frågade hvem jag var. Han drog mig ömt till sin sida och kysste mig på pannan, innan han svarade. — Hennes namn är Barbara, sade han, hållande sin arm omkring mig. Barbara Churchill härstammar från ingen mindre person än den store hertigen af Marlborough, och mäkta stolt deröfver är hon också. Lady Flora smålog, höjde ögonbrynen och sade: Åh, verkligen! och fördjupade sig i skizzerna. Hugh fortsatte likväl, utan att synas bry sig om huruvida hon var intresserad eller icke. — Det var denna lilla flicka, sade han, för hvilken jag först visade min Paul Veronese — ja, ännu mera, det var för att roa henne, som jag först lät öppna packlåren, hvari den kom från Venedig. Hon är en stor connoisseur, lady Flora, läser parlamentsdebatter, spelar whist, piquet och cartö, och är, utom allt detta, min synnerligaste vän, sjuksköterska, lekkamrat och sällskap. På min ära, jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon har varit min högra hand allt sedan min