att jag var den olyert lidande. — Ni borde aldrig hafva förebrått er, svarade Hugh leende. Felet, om det var något, var endast mi Sedan det emellertid förskaffat mig nöjet af detta besök, skall jag icke vara så otacksam att beklaga till och med edra samvetsagg. I ären mycket goda, som gått upp för alla dessa trappor för att helsa på mig. — Det är ett gladt rum för en sjukling, sade lady Bayham, i det hon uppmärksamt såg sig omkring, och har ett sällsamt gammaldags utscende, som om ni stulit det från Kensington Palace, eller inredt det efter Hogarth. — Som en tidsfråga, lady Bayham, sade Hugh, är er urskiljning fullkomligt rigtig. Detta rum var min farfars kabinett, och han innehar det ännu in effigie. Derborta hänger hans porträtt. Allt hvad ni här ser har han köpt. Han var en lärjunge af IIorace Walpole och Beckford — en älskare af fult porcelaine och en afgudadyrkare. De här voro hans favorit-förfatare, några få gamla romare, men till rsta delen hans samtida — Sterne, Fielding, Richardson, Thomson, och så vidare. Rummet utvisar tydligt den tidens smak. Det blef, efter hans död, min fars egen serskilda håla, och — . — Och är nu er, afbröt lady Flora. — Är ni också en afgudadyrkare? Iiugh skakade på hufvudet och smålog. — Vi hafva alla våra fetischer, sade han, men jag tror, att mina äro få. Gammalt porcelaine är i alla händelser ej deribland. — Jag önskar, att jag kände dem, så få de äro, sade lady Flora begrundande,! ckliga orsaken till allt.