Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 3

Dessa memniskor äro tyrolare. Jag kände dem väl och bodde i deras hydda i flera månader, fiskande och jagande stengetter Ivarje dag. Francois var alltid min följeskgare. — Hvilken är Francois? frågade jag ifrigt. Han pekade på den framstupa liggande gestalter och fortsatte sedan i en förändrad ton. — Denna man, med det hvita skägget, är gamle Louet, fader till dessa tre. Francois var hans älsklingsbarn. De båda andra, Jean och Jacques, voro rätt bra gossar, men Francois var en vacker, förståndig pojke, tapper som ett lejon och så ömsint, att jag sett honom bära hem en sårad fogel och sköta den i sitt eget rum, tills den åter kunde flyga. En dag, då han och jag voro ute, fillde jag en stenget, som stod på en ensam klippspets högt uppe. I fallet blef den insnärjd i några buskar, halfvägs ned för branten. Ingenting förmådde afhålla Francois från att gå och hemta den. För att göra detta, var han tvungen att taga en omväg af mera än en mil, och då han var gången, tog jag fram min bok, stödde mig mot en klippa och tecknade denna scen. Efter en stund såg jag honom på spetsen. Jag vinkade med hatten åt honom; och han började klättra ned, vig som en apa. Ned kom han, ett steg i sender, lägre, lägre, lägre, tills han var inom en fot eller så från stengeten. Då fattade han de öfre grenarna af busken med ena handen, satte foten på en utskjutande sten, lutade sig ned, uppgaf ett vildt skri, och — jag såg honom icke falla, Barbara. Jag säg den ruttna grenen gifva vika och hela hans