Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

ville jag gerna flytta hvarje tafla i hela huset. Dermed gick han afsides och talade med en betjent, som passade upp. Mannen lemnade rummet och återvände straxt derpå, bärande en trappstege och åtföljd af Tippoo. Några af gästerna smålogo och tyckte det vara besynnerligt, men de flesta fästade ingen uppmärksamhet dervid, utan fortforo att muntert dansa. — Men jag hoppas verkligen, att det icke är mycket besvärligt — eller mycket svårt, sade lady Flora, som stod bredvid och lekte med sin solfjäder. — Sade jag icke förut, att ingenting kunde vara lättare? svarade Hugh. De behöfva blott släppa ut strecken längre, och saken är gjord. — Sakta, Tippoo — sakta! Äro strec ken säkra? alla och skadas, skulle jag aldrig förlåta mig sjelf, sade lady Flora. — Store Gud! det tänkte jag aldrig på, utropade han. — Gå åt sidan — den skulle döda er! Hon skrattade obekymradt och tog några steg tillbaka. — Jag tänkte inte på mig sjelf, sade hon; men vore det inte bra att stödja den på den här sidan? Han nickade, gick fram för att hjelpa till och hade handen upplyftad, då ett gällt, otydligt skri trängde från Tippoos läppar, och hela massan häfde sig framåt, lik ett fallande hus. Ett allmänt rop af tasa — ett hastigt springande af och an och ett sorl af förskräckta röster är allt hvad jag påminner mig till en början. — Doktor Topham! ropade nägon— Hvar är doktor Topham? hn?