Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

smyga mig upp, då ingen såg mig, och tyst krypa ihop på mattan till hans dörr, lyssnande och vaksam, som en trogen hund — utan fruktan taga vigen till öfra våningen oc met, der ännu lågo vid hans t h intränga i det lilla tornrumböckerna, som han sist läst, på bordet, och pipan stod bredoma stol — hoppas, tills sjelfva hoppet blef ångest — förtvifla, tills förtviflan ble någonting vänta på och bönfal underrätte outhärdlig och tårar medförde liknande lättnad — ligga och dem, som kommo ur hans rum la om underrättelser, ehuru alla ser blott voro ett förnyande af samma tvifvel och fruktan — vakna hvarje morgon och somna hvarje afton, sorgsen och sjuk till själen — se der mitt lif och se der huru jag älskade honom! De, som varit hans gäster den olycksfulla natten, skickade ofta bud att fråga efter honom, och lady Bayham och lady Flora kommo oftare än någon annan. De foro förbi mig en gång, då jag promenerade längs den bladlösa allten, och jag Ck åt sidan vid äsynen af detta sköna mörka ansigte, fasande för att betrakta det. Var hon icke orsaken till allt detta onda, och hade icke jag, enligt min barnsliga logik, rättighet att hata henne? Slutligen kom en dag — jag tror det var den tolfte eller trettonde — då Hugh, efter att hafva varit sämre än någonsin hela den föregående natten, föll i en djup sömn, som räckte flera timmar. Doktor Topham sade, att krisen var kommen, och vi visste alla, att han skulle vakna till lif eler död. Den långa förmiddagen och den korta eftermiddagen förflöto på detta sätt. Selan inbröt den tidiga skymningen, och