Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 1

dan upphörde musiken, dansen öfrvergick till promenad, och jag väntade och vaktade tills de åter skulle gå förbi, Det dröjde icke länge innan strömmen förde dem omkring ännu en gång, De talade, och Hugh lutade sig ned och såg henne i ansigtet med ett sådant uttryck i sitt eget, som jag aldrig sett der förr. Jag har icke haft någonting, som kunnat qvarhålla mig här, hörde jag honom säga, och utan band äro alla menniskor böhmare. Om emellertid — De gingo vidare, och jag uppsångade intet mer. Ack! jag hade hört nog, och, så barn jag var, väckte denna ofulländade mening en plötslig svartsjuka hos mig. Jag tänkte på hans talande ögon och det ömma allvaret i hans röst — jag påminde mig det glada leende, hvarmed hon lyssnade och såg ned — jag jemförde henne med de öfriga och såg, att hon var den täckaste i rummet. 0 ett barns svartsjuka är lika häftig, i sitt slag, som mannens eller qvinnans — kanske häftigare, emedan den är oföruuftigare! De kommo förbi för tredje gången och stannade framför Paul Veronese. Jag satt ust lagom nära alt kunna höra och lyssnade ifrigt. — Den är väl placerad, sade hon, men inger icke väl. Dagern faller ofördelakigt derpå. MHvarföre icke låta den luta mera framåt? Effekten skulle vara oändligt större. — Det tror jag också, svarade mr Farjuhar. — Skulle ni tycka om att se det senast? Ingenting är lättare. — Det skulle roa mig mycket. För att roa er, lady Flora, sade han,