Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 1

san af valsande. Jag suckade och följde dem med ögonen. Den herre, med hvilken lady Flora dansat, såg denna begärliga blick och fattade medlidande med mig. — För illa att lemma er stående här ensam, min lilla vän! sade han med någon tillgjordhet, men mycken verklig godhet. Hvar skulle ni tycka om att sitta? Nära musiken! — Derborta, vid Paul Veronese, svarade jag ifrigt. — Känner inte honom, sade min nye vän gäspande, men om han är der, kunna vi nog finna honom. — Hvad var det han hette? Jag kunde icke låtit bli att skratta, om det kostat mitt lif. Han såg på mig och vred sina mustascher med tummen och pekfingret. — Paul Veronese — den stora taflan, förklarade jag. — Jag skulle gerna vilja sitta der jag kunde se den. — Åh, sextusenpundingen! sade han Tycka om att sitta och se på den, eh? Hvilken egen idå! Kom med mig! gande detta, tog han min hand, lotsade mig ut och in bland de dansande och satte mig i en tom stol vid ett fönster, vid öfra ändan af rummet. Är det bra? frågade han. — Kan ni se den bra? Sitter ni beqvämt? — Ja, tack! — Godt! sade han, nickade matt och gick långsamt bort. Lemnad åt mig sjelf, betraktade jag de valsande och såg efter det par, som mest intresserade mig. De sväfvade förbi mig efter en stund, men voro borta nästan innan jag hade tid att känna igen dem. Se