Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 1

Erbsmhill, och betraktade scenen framför mig! Vi hade endast stått der ett ögonblick, då ett valsande par stannade nära oss för att hvila. — Fy, mr Farquhar! sade damen, ni bjöd upp mig till denna dans och underlät, lik en trolös riddare, att göra anspråk på mig, då den började. Hvad ursäkt har ni att framföra? — En så otillräcklig, att jag vill öfverlemna mig åt er barmhertighet, lady Flora, och icke ens nämna den, svarade mr Farquhar. — Min enda tröst är att se, det ni funnit en mera värdig kavaljer. Damen skrattade och skakade på hufvudet — hon var mycket älsklig, en mörk skönhet, med ståtlig hållning och stolt utseende. — Denna falska ödmjukhet skall icke gagna er! sade hon. -— Jag ämnar vara oförsonlig. — Då har jag i sanning ingen annan utväg än landsflykt eller sjelfmord! Välj för mig, eftersom ni dömer mig — skall det vara arsenik eller Algeriet, Patagonien eller pistoler? — Intetdera. Ni skall försona edra synder på stället genom att sluta valsen med mig. Hugh Farquhar smålog, bugade sig djupt och lade sin arm om hennes lif. — För en så angenäm skärseld, hvem ville icke riskera fördömelse? sade han ridderligt. Hon skrattade åter, ursäktade sig för sin förre kavaljer med en vårdslös nick, lade en fin hand och en arm gnistrande af juveler på mr Farquhars axel, och så sväfvade de bort och försvunno bland mas