Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1866, sida 2

sorlet af prat ånyo. Alla de närvarand personerna kommo efter hvarandra fran och helsade på min tante, och, med gan ska få undantag, var hvarje ansigte frem mande för mig. De flesta af dem frågade hvem jag var; några togo mig i hand ocl hoppades, att jag var en liten snäll flicka och en gammal herre med hvitt hår såg uppmärksamt på mig, då han hörde mit! namn, och sade att jag var mycket lil min moder. Straxt derpå tillsades om middagen. Mr Farquhar bjöd min tante armen, de öfrige följde, två och två, och jag fördes med strömmen och kom att sitta bredvid densamme hvithårige gamle herrn, nära ändan af ett långt bord, betäckt med glas och silfver, lysande kandelabrar och vaser med utsökta blommor, sådana som jag aldrig förr sett om vintern. Denna måltid var en ståtlig högtidlighet och slutade (hvad mig beträffar) i förundran. Soppa, fisk, kött, fogel, såser och sötsaker efterträdde hvarandra i förvirrande mångfald och hotade att aldrig taga slut. Då jag aldrig var någon storätare och, lik de flesta barn, afskydde fina och skarpa rätter, roade jag mig med att lyssna till samtalet, som fördes omkring mig, och gifva akt på allt och alla i rummet. Der satt Hugh Farqubar vid öfversta ändan af bordet, med min tante på sin högra sida och Tippoo, som stod alldeles orörlig bakom hans stol. Jag tyckte att han såg litet blek ut, och ehuru utsökt artig, var han likväl både allvarsam och tyst. Kanske han, efter att så länge hafva varit boende i tält, fann dessa formaliteter plågsamma. Kanske han kände sig fremmande i sitt