Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1866, sida 2

värda djur! Jag anropar er barmhertighet, min fru! Låt dem som vilja vara narrar — jag har ingen lust dertill. Är det inte bättre att se ting sådana de äro och taga dem efter deras värde? — att skilja mellan oädel metall och guld, oåkta ädelstenar och briljanter? För min del ville jag heldre vid första ögonkastet se, att min älskarinnas framtänder voro lösa, än sedermera få veta det af någon beställsam vän, som träffade henne hos tandläkaren. — Min herre, sade min tante eftertryckligt, jag ser ingen annan hjelp för er än en sträng kurs i äktenskapet. — Då är er tanke om mitt tillstånd i sanning allvarsam! — Ni måste bosätta er i England, fortfor min tante. — Ni måste se fremmande. Ni måste gifta er. En godmodig, godhjertad, väl uppfostrad engelsk flicka är hvad ni behöfver, och jag känner fyra eller fem i sjelfva detta grefskapet, af hvilka alla skulle passa er förträffligt. — Då skall jag gifta mig med dem alla. Nej, det skall ni inte! Ni är i ett civiliseradt land här, min herre, och inte bland turkar och vildar. Gifta er med dem alla, hä? Jag tycker om idåen! — Jug skulle föredraga verkligheten. Min tante skakade otåligt på hufvudet. Dumheter! sade hon. — Jag menar allvarsamt och råder er som en vän. Ni behöfver en hustru och, jag upprepar det, ni måste gifta er. Ialadt ex cathedra, anmärkte mr Farquhar inom parentes. — Der är — låt mig se — der är sir John Cromptons dotter, fortfor min tante, räknande upp de unga damerna på sina