Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1866, sida 2

IX KaPIILEL. Ett barns kärlek. Hugh Farquhars första besok esterföljdes, icke långt derefter, af ett andra och tredje. Hans favorittid var skymningen, och han brukade rida upp till porten, binda Satan och gå in utan att anmäla sig. Min tante lade då bort sin tidning, grälade dugtigt på honom, om han väckte henne ur hennes middagslur, och beredde sig till ett prat. Ibland satt jag afsides i en mörk vrå och började min gamla sysselsättning att betrakta honom tills det blef för mörkt att se hans ansigte tydligt, hvarefter jag var nöjd att endast lyssna till hans röst. Ibland, ty jag var en stor favorit nu och åtnjöt stora företräden, tog jag en pall vid hans fötter, lade mitt hufvud i hans knä och var nästan alltför lycklig. Då han någon gång afbröt sitt samtal för att ställa ett och annat ord till mig, eller då han tankspridt strök sin hand genom de böljande lockarne af mitt långa bår, darrade jag och höll andan, af fruktan att någon rörelse af mig skulle låta honom taga den bort förr. Hvad jag ville hafva gifvit att våga kyssa denna hand, betyder föga nu. Det var ett barns tillbedjande — ett tillbedjande så oskyldigt, oegennyttigt, som få känna mer än en sång, om någon gång, i lifvet. Min tante och han passade hvarandra efter deras eget besynnerliga, antagonistiska sätt. De voro alltid af olika mening, för nöjet att få gräla; men jag tror, att le ofta öfverensstämde i hjertat. Min tante nade läst mycket, och kunde både tala och änka väl, när hon behagade. Böcker, hitoria, politik, srämmande lefnadssätt och