Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1866, sida 2

att finna dessa bonbons, hur många hundrade mil de hatva rest med mig, och med hvilket nöje jag stoppade dem i min ficka i dag, i hopp att glädja dig, tror jag inte petite, att du skulle bemött mig alldeles så ovänligt. Jag kände mig darra och skifta färg — Jag — jag — det var inte derför att jag var otacksam, stammade jag. Mer ni sade: Är du glad att se mig mt? — Jag var glad förut. Jag hörde er, då n var en mil borta, och visste, att det var ni. Jag — jag har stått i fönstret och sett efter er hvarje dag. O, förlåt mig — jag var inte otacksam. Mr Farquhar såg på mig mycket allvarligt och med någonting liknande förvåning i sitt ansigte. — Ah, Barbara mia, sade han, du i den mest ömhjertade lilla flicka jag någonsin träffat. Kom, låt oss blifva vänner. Vid Jupiter, jag tror det var mitt fel, när allt kommer omkring. Och dermed lutade han sig ned och kysste bort två stora tårar, som höllo på att smyga sig ned för mina kinder. — Vill du taga asken nu, för min skull? hviskade han — lade den sedan med en sista kyss i mina händer, steg till hist och galopperade bort. Jag såg efter honom tills han var ur sigte, undrande om han icke skulle vända sig om; men han såg hvarken åt höger oller venster, utan red rakt fram och försvann vid vägens krökaing.