CIIIDCLIS Blandade ämnen. Norges fjellstugor. I Kristiania Aftenblad äses: I ett sådant land som Norge, hvarest förbindelsen mellan de olika landsdelarne icke kan ega rum utan öfver obanade fjell, måtte man allaredan mycket tidigt känna behof utaf upprättandet af herbergen, hvarest den trötte resanden kunde finna hvila och vederqvickelse. Väl blef detta behof till en del afhulpet genom den fordran, som öfverallt gjordes på gästfriheten, en i forntiden helig förpligtelse, om hvars utsträckning våra dagar knapsig ett begrepp, men sednare, då dslen blef ännu större, måste detta behof elpas genom upprättandet af herbergen på de befarna vägarne, anlagda och vidmakthållna rhet af klostren, men äfven af enskilda perSådana hyiloställen, eller Salustofvor såsom de kallades, finnas spår af på många ställen i landet och till dessa höra de ännu i dag bestående fjellstugorna, hvilka såsom inrättningar. anlagda till allmänt gagn, under alla tider hafva vidmakthållits på offentligt föranstaltande. Allaredan den äldre ,,Gulathings-loven omtalar sådane Salustofvor och innehåller reglor för vistandet i desamma. De måste alltså vara äldre än kristendomen i Norge. I början af det 12:te århundradet grundade konung Eysten herberget på Jerkin, och i det 14:de århundradets första hälft finna vi att till reparation af Maristuen på Filefjeld blifvit använd en mycket betydlig summa. och liksom det häraf ses att fjellstugor mycket tidigt funnos på Dovreoch Filefjeld, fastän visserligen under helt andra förhållanden än nu, så kan man äfven finna att förhållandet varit enahanda på andra ställen af landet, såsom på Jemtlandsvägen, Vermlandsvägen, vid hafskusten och på flera andra ställen. Under tidernas lopp undergingo dessa inrättningar de förändringar, som förändrade åsigter och ndrad statsstyrelse måste medföra. Med smen upphörde klostrens, presterskapets och till en del pilgrimernas tillskott för deras bestånd. Längs landsvägarne i det inre af landet och vid kusten upprättades redan tidigt gästgifverier, hvarest man mot en viss förhöjd betalning var förpligtad att mottaga resande, men på de fjellar, öfver hvilka gingo ar, upprätthöllos under statens tillsyn de s. k. fjellstugorna till de resandes mottagande. De förnämsta af dessa äro de på Dovrefjeld liggande Folkstuen, Jerkin, Kongsvald och Drivstuen, på Filefjeld Maristuen och Nystuen, Sul i Verdalen och Skarstuga i Jemtland, m. fl. Alla voro de statens egendomar, och till deras upprätthållande och sannolikt också till resandes, åtminstone till fattiga resandes, emottagande och förplägning anslogs till dessa fjellstugor den s. k. fjellstugutullen, en afgift, som erlades af angränsande bygdelag. Denna fjellstugutull har bestått ända intill våra dagar, och först för ungefär 20 år sedan blefvo dessa bygder befriade från denna skatt, emedan staten då öfvertog dessa fjellstugors vidmakthållande. Efter denna inledning yttrar tidningen att dessa stugor, som äro statens egendom och stå under embetsmännens kontroll, numera få allt mer och mer förfalla, och att, oaktadt åt deras underhåll betydliga gårdar numera äro anslagna, de knappast kunna herbergera en resande, hsadan hela fjellstuguväsendet erfordrar en revision. Innehafvarne af dessa gårdar äro icke allenast välmående utan tillochmed rika, och likväl hafva de ett årligt tillskott af statska fastän motsatsen borde ega rum, enär det är otvifvelaktigt att mången skulle vilja gifva en vacker summa i årligt arrende för hvilken som heldst af dessa fjellstugor med tillhörande stora slåtterängar och betesmarker, Viljans styrka. Tidnin tar följande hö märk teelse: En gammal enka i Paris stod, efter många ödets vexlingar, allena såsom det enda stödet för 3 unga flickor, hennes barnbar hvilka den äldsta var 20 år. Hon egde blott en litränta på 3,000 fres, som årligen till henne utbetaltes i 2 terminer: den 10 Januari och den 10 Juli. Under fem eller sex år gick allting bra; enkan skötte hushållet, och de unga flickorna arbetade åt modemagasinen. De voro således nära nog i välstånd; de voro hushålls aktiga och kände sig lyc då för något öfver ett år sedan den gami dren blef sjuk och liggande till följd af ett fall i trappan. Åll hjelp och omvårdnad voro fåfänga: hon ble allt sämre och sämre, och de penningar man hopsparat åtgingo efter hand. ..Om jag blott finge lefva — sade hon, under det hon led de förfärligaste plågor — så skull allt gå bra. ty så länge jag lefver, hafva vi vår lifränt Men en morgon för några veckor sedar kände sig den gamla ännu sämre. Det tycktes henne, att döden nalkades. Men när hon vore horta, hvad skalle det då blifva af barnen? IIor visste, att alla penningarna voro slut och att hor ver deras enda stöd. -Om jag dör e den 1( Juli — sade hon — så skola de stackars barner dagen efter min död icke ega ett öre. Det var den 2 Juli. Samma dag bad hon läka ren säga henne rena sanningen och huru längs hon ännu le lefva. På hennes enträgna bör tillstod denne, att hon enligt mensklig beräkning ännu blott hade två dagar qvar. Men — svara de hon — jag måste lefva åtta dagar till; jag vil past kunna gör samfö -Le Pa psykolog