detta rum blir vanligtvis folkskolesalen, som ligger 1 mil derifrån. Det är ferier. Salen har ej blifvit eldad på en månad. Temperaturen i den stora folkskolesalen måste höjas öfver fryspunkten. Liket är fruset. Varmt vatten måste anskaffas, för att upptina detsamma. Se här de hinder och olägenheter, som kunna möta läkaren vid en obduktion! och ännu flera kunde anföras. Att sjukbesökande äfven här infinna sig är klart. Skall nu läkaren på räkningen specificera allt detta, eller hur lång tid af en kort vinterdag får han anslå härtill? Kongl. Maj:t har i resolution af den 13 April 1866 medgitvit, att provincialläkaren, för tjensteresor, som fram och åter tillsammans uppgå till 4 å 7 mil, får, för hvardera beräkna tvenne resedagar och en förrättningsdag. Skälet härtill är välgrundadt. Provincialläkarne kunna nemligen icke, såsom vi ofvan sett, i afseende på embetsresor, sättas i samma kategori som statens öfrig embetsoch tjenstemän, hvilka på minuten kunna uppge den tid, som åtgår såväl för resorna som för sjelfra förrättningarne, emedan de derunder ej upptagas af andra embetsgöromål, än de, för hvilka resan är företagen. Provincialläkaren deremot är på en gång tjensteman och läkare. Pligten mot den lidande menskligheten bjuder honom, att, äfven under sina tjensteresor, ej glömma, att han i första rummet är läkare. Provincialläkarne böra således icke hindras i sitt egentliga kall, derföre att de äro stadde på embetsresa då de derunder anlitas af en fattig allmoge, hvilken endast på detta sätt lättast kan träffa dem. Af hvad vi nu anfört torde man ha skäl att vänta, det sundhetskollegium skulle finna det vara både rättvist och billigt att ej längre krångelmessigt hålla på 13 S i resereglementet, hvilken paragraf vi nu hoppas ha visat ej vara tillämplig på provincialläkarne. Detta hopp borde vara så mycket mer grundadt, som Kongl. Maj:t i den åberopade nådiga resolutionen gifvit ledning till huru resereglementet i detta fall bör tolkas. Att hvarje auktoritet, och således äfven länsstyrelsen, har sin egen logik, är väl temligen allmänt ändt; men att denna logik hos den senare myndigheten stundom kan gränsa till det absurda, torde mången ej vilja tro; men se här. Derfore att r-sereglementet ej upptar ,hemtning af skjuts, skulle provincialläkaren, enligt länsstyrelsens i Skaraborgs län förmenande, vara skyldig att gå till och med en mil, om afståndet från hans boställe till förrättningsstället. eller från detta senare till närmaste skjutshåll är så långt. Läkaren får förordnande att göra en embetsförrättning på ett ställe, hvarifrån afståndet till närmaste gästgifvaregård är t. ex. en mil. Läkaren kan hvarken öfvertala eller tvinga sin skjutsbonde att afbida förrättningens slut; han har således ingen annan utväg än att gå en mil för att få skjuts hem till sin bostad! Sublima logik och dertill så ättvis och billig! O, J länsstyrelsens skarpsinnige jurister och kameralister! J låten den döda bokstafven bortskymma edert förstånds ljus, och vi, som stå under eder lysande men bräckliga spira, få ofta röna olägenheterna af eder defekta intelligens, och måste tillsvidare lyda, men, som J sen, ej tiga! Wefrängen på denna uppsats blir således den, att det är lättare att skrifva ett resereglemente, än att efterlefva det. Det är emellertid att beklaga, att man, vid författandet af dylika opus, ej rådgör sig med kunniga och erfarna män, i egenskap af komiterade. bland dem som skola efterlefva författningen. Det är mer än hvad som faller på en dödligs lott, vore han också en rådsherre, att kunna sammanskrifva ett reglemente, som med full rättvisa och billighet kan tillämpas på icke mindre än nio olika klasser af statens embetsoch tjenstemän!