tre sex stora ejdergåss, hviIKa 1 en rat linie efter hvarandra och med långsträckta halsar togo kosan mot nordvest. De vaksamma foglarnes skarpa ögon hade troligen upptäckt våra segel på andra sidan om klippbarrieren, och med sina korta vingar afligsnade de sig snabbt, medan vi med en känsla af harm sågo det ståtliga bytet undgå oss. En af vårt sällskap lade dock an, skottet small, men afståndet skyddade de flyende. Emellertid hade smällen uppväckt skärets bevingade innevånare; ett moln af fiskmåsar höjde sig upp mot den klara natthimmeln under en döfvande konsert. Det var en blandning af skri, qvittrande och ett kraxande, som ovilkorligen erinrade om ett däst, halfhögt skratt. De yrvakna foglarne kretsade tätt öfver våra hufvuden, och ännu, då skäret redan låg långt bakom oss, hördes deras skrän blandas med dyningens aflägsna rytande. Vi befunno oss nu ute på Kosterfjorden: vågorna började resa sina hufvuden högre, och en half mil rätt för om oss tindrade Kosterfyren, ett skimrande smycke på det branta bergets änne. Det ljusa skimmer, som redan en stund sväfvat öfver den östra synranden, började emellertid att antaga en djupare rodnad, vinden tilltog ju mera tidpunkten för soluppgången nalkades, och just som de första solstrålarne framblixtrade öfver de blåaktiga bergspetsarne i öster, inlupo vi i det sund, som skiljer Nordoch Sydkoster. I ett ögonblick tycktes allt omkring oss förändras, de skrofliga klipporna ljusnade, vågorna tumlade om hvarandra i en yrande ringdans, de snygga lotsboningarne på Sydkoster framblickade förstulet mellan klippor och grönskande träd, måsar, tärnor, strandskator och vipor höjde sina röster; — ridån gick upp för den första akten af, den vackra sommardagens herrliga lustspel. Vi ersoro alla en känsla af obeskrifligt välbefinnande; våra pulsar slogo raskare, och vi kände huru ny lifskraft genomströmmade våra ådror. Plötsligt ropade vår väderbitne båtförare: And rätt för ut! Från en liten solbeglänst vik framsam verkligen en stor and, åtföljd af en hel skara ungar. Vi föllo något af, och nu gick det i susande fart framåt efter det lockande bytet. Men den kloka fogeln hade redan varseblifvit oss, och utan att ett ögonblick öfvergifva ungarne samm hon undan med otrolig snabbhet. Emellertid kunde hon ej täfla länge med vår båt; vi nalkades alltmera, redan spändes hanarne på våra gevär, men oaktadt vår ifver, kunde vi ej utan deltagande åse den förtviflade moderns ansträngningar. Utan att sjelf rädda sig genom att flyga, uppmuntrade hon synbarligen sina små, dök stundom och blickade oupphörligt tillbaka mot o Vi fumo likväl att ungarne ännu voro så små att de omöjligt. kunde undvara moderns vård, och vi beslöto således att spara henne. Vi ändrade kosa, och den räddade andkullen försvann snart bakom en udde. i Vi ila framåt, klippa efter klippa skymtar förbi, de nyfikna måsarne kretsa rundtomkring oss, och vi nalkas sundets mynning utåt hafvet. På yttersta kanten af en klippholme visar sig en kolsvart fogel, stor som en tam gås; det är en så kallad .ålkråka. Vi nalkas hastigt, men plötsligt dyker den stora fogeln ned i vattnet och försvinner, samt visar sig först efter en lång stund, på flera hundra alnars afstånd. Att förfölja denne sjöfoglarnes neger vore ändamålslöst, och vår uppmärksamhet fängslas dessutom snart af ett storartadt skådespel. Vi hafva passerat sundet, Kosteröarne ligga bakom oss, och rätt förut visa sig de yttersta skären, emot hvilka det gränslösa hafvet hvälsver sin rastlösa dyning. Svarta klippsormationer med breda, röda ådror, hvilka likna lefrad blod, resa sig här på alla sidor midt ibland de snöhvita, fräsandel nningarne. Tå slera punkter uppkastas! skummet mot de branta bergväggarne i bågformiga, glittrande kaskader, i hvilka solskenet bildar färgskiftande regnbägar. Skådespelet är ösverväldigande; och hvilket djurlif midt ibland denna oupphör-; liga tvekamp mellan klippan och vågen!j Otaliga sjöfoglar svärma rundtomkring dessa belägrade kasteller, tumlare vältra sig likt hjul bland vågsvallet i de mera öppna bassinerna, medan en filosofisk skälhund helt lugnt stirrar på tumultet omkring sig. Vi nalkas Tinnholnen, hvars sönderklufna, urgröpta, svarta stenmassor hotande framblicka bland ett moln af hvit fradga. Utanför en udde uppsticka åtskilliga mörka punkter ur vattnet; det är en flock ejdrar. Med feberaktig ifver blicka vi bort mot dessa punkter, hvilka vi hastigt nalkas, och nu kunna vi tydligt urskilja de stora, ätiga soglarne, hvilka redan börja att simma undan. Bland flocken befinna sig tvenne honor med ungar, af hvilka några syubarligen endast voro ett par veckor gamla. Den hona, som egde dessa små, visade sig isynnerhet uppoffrande och gjorde allt för att afleda vår uppmärksamhet från dem. Vi observerade do företrädesvis den hona, som egde större ungar af den första kläckningen, medan vi lovade något, ty ejdern flyger alltid upp emot vinden. Framåt gick det med brusande fart, alltmera nalkades vi de flyende foglarne, som nu döko. Vi stodo färdiga att skjuta, då de kommo upp för att hemta andan; — nu visade de sig åter, och ett par lyftade — pang! Der small ett skott, — ännu ett, och de qvarliggande flögo upp, men en af dem hann endast några och