Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 2

— Min herre, svarade min tante med en ståtlig nigning, — jag är glad att göra er på hvilka vilkor som helst. Låt mig då nämna dem. Förlåt denna lilla flicka den förskräckelse, hon förorsakat er. Felet var mitt. Jag träffade henne nära mitt hem, gaf mig i prat med henne och förde henne tanklöst med mig in för att se på en tafla. Hur tiden halkade undan, vet jag knappast, men vi voro roade af hvarandra, och jag tror, att ingendera af oss tänkte på följderna förrän efter middag. Det är nu tjugo minuter sedan ordet hem först yttrades, och jag nickrar mig med att ingen tid blifvit förlorad på vägen. Jag lofvade föra hennes talan — ja, ännu mer, jag lofvade henne er förlåtelse. Min tante såg allvarsam ut, eller för sökte göra det. Jag tror, hon var nästan glad att blifva tvungen att förlåta mig. — Jag infriar ert löfte, min herre, sade hon, till tacksamhet för det besvär ni haft. med att föra henne hem, ehuru jag — utom för er bemedling — (skakande på hufvudet åt mig), måste hafva straffat henne. Jag fordrar lydnad, och jag vill hafva den. Bab — tacka denne berre för hans godhet, — Min herre, var så god och stig in.