Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 2

ögonblick stigit af hästen, som han höl på att binda vid staketet. Min tant smålog. — a, kallar du honom Satan? sade hon. Intet dumt namn, Bab — kunde pas sa husbonden lika bra som djuret, eh? Hvarpå jag rusade bort utan att svara men då jag mötte mr Farquhar i port gången, blef jag hastigt blyg och hade icke ett ord att säga. Då han tick se mig smålog han och räckte ut båda sin händer. — Eccold! sade han. Sjelfva mina tankars Barbara! Hur mår ers nåd i dag: Bra, hoppas jag. och ostörd af fondernas fallande eller ministerombytena? Hvad nytt om grisarna och de sköna konsterna: Rodnande och förvirrad, dröjde jag med min hand i hans och e icke hvad jag skulle svara. — Hvad! icke ett ord? icke en helsning? icke en gång ett gire you good den, sir Richard? Ö, trolösa Barbara! — och att tänka, att jag tagit med mig en ask med turkiskt namnam åt dig, i min ficka! Kom, är du inte glad att se mig nu? Och han upptog en liten vacker ask af inlagdt trä och höll den lekande framför mina ögon. Jag ryckte till mig min hand och drog mig tillbaka. — Jag är inte glad för hvad ni gifver mig, sade jag, sårad, och sprang så till förmaksdörren, lemnande honom ensam. Min tante hotade mig med fingret — hon hade hört hvartenda ord — och gick fram för att möta honom. — Min herre, började hon, jag är glad att se er; och ni är den förste af ert namn, till. hvilken jag någonsin sagt det. Sitt ned!