Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 2

— hans inkognito kars IIugh Farquhar! var snart förbi. Slutligen kom en dag, då min tante och jag sutto tillsammans efter middagen vid det öppna fönstret. Det hade regnat, och luften var qvaf, som i ett drifhus. Intet löf rörde sig, ingen fogel qvittrade. En vällustig matthet genomträngde den tunga luften — en behaglig vällukt uppsteg från den fuktiga marken — en lätt dimma förmörkade landskapet. Min tante hade fallit i sömn med tidningen i sin hand, under det jag, uppkrupen i i fönstret, stödde hakan i båda mina händer och räknade dropparne. som föllo en i sender från de breda bladen af solrosen utanför i trädgården. En lång stund förflöt så — en säng. lång stund, under hvilken endast en ensam fotgäng gare gick förbi, med paraply på axeln. På en gång, aflägset men hastigt närmande-sig, hörde jas ljudet af ett väl ih ågkommet galopp. Högre, närmare, fortare kom det. Jag kände blodet rusa till mitt ansigte — jag höll andan — jag S gonen på den ena fläck, der det fanns en öppning mellan träden — sedan sprang jag hastigt upp, fattade mrs Sandyshaft i armen och ropade: D— 0! vakna, tante! vakna! Här kommer han slutligen! Jag visste att han skulle komma någon dag! — Han? IIvad? Hvem? utropade mrs Sandyshaft, förvirrad och halfsofvande. Hvad är det för väsen? — Det är Satan, tante! Hör, hur fort han kommer! — Satan! upprepade min tante. Gud bevare oss! Barnet är tokigt. Jag kunde endast triumferande peka på trädgärdsporten, der mr Farquhar i detta