Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 1

hemma sednast half sju! Hvad skulle det blifva af mig? Hvad skulle min tante säga till mig? Hur skulle jag våga möta henne? Hvad ursäkt kunde jag framställa för min olydnad? Någonting af detta lyckades jag slutligen i afbrutna ord uttrycka, och då mr Farquhar såg mitt bekymmer, ringde han genast och försökte lugna mig. — Frukta ingenting, min lilla vän, sade han vänligt. — Jag vill sjelf föra dig hem och taga skulden på mig. — Tippoo, ställ om att Satan blir sadlad och framledd genast. Tippoo böjde på hufvudet och försvann. Mr Farquhar såg åter på sitt ur och fortfor att röka med största lugn. — Om femton minuter, sade han, lofvar jag att sätta dig ned i den tantes förmak. Det tillåter mig att ännu fem minuter njuta af min pipa och mitt kaffe, och sedan rider jag på tio härifrån till Stoneycroft Hall. — Kom, hannlys detta melankoliska utseende och lita på mig, att du får mrs Sandyshafts förlåtelse. Jag skulle gerna velat göra det, om jag kunnat, men jag kände för väl min tantes fördomar och hennes tankar om Hugh Farquhar och hans familj. Jag ansträngde mig emellertid att synas glad, och de tem minuterna förgingo långsamt. Vid dess slut lade mr Farquhar bort sin pipa och öfvergick inom ett ögonblick från den största orientaliska maklighet till ett tillstånd af äkta europeisk verksamhet. Att åter ringa på Tippoo, som genast visade sig belastad med kappor och pelsverk — att insvepa mig i en pelsfodrad reskappa och sig sjelf i en stor björnskinnsrock, mera passande för polarländerna än