Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 1

Hur vänlig han var under hela middagen, och hur han bemödade sig att godtgöra sin glömska! Han afskakade sitt tankfulla sätt, och jag kunde se, att det kostade honom ansträngning. IIan pratade med mig, han narrade mig att skratta, han lade för mig af de utsöktaste bitarne och fordrade att jag skulle smaka hvarenda rätt. De voro alla främmande för mig och hade en skarp, kryddad smak, som jag icke tyckte om. Dessutom hade de de besynnerligaste namn, man kan tänka sig — mulligatawnp, pilaff, kaviar, curry, macaroni och så vidare. Sedan dessa blifvit borttagna, framsattes starkt svart kaffe, torkade frukter, likörer och sötsaker. Mr barquhar rågade då min tallrik med dadlar, bonbons och drufvor, vände åter sin stol mot elden, bad mig göra detsamma och tände en lång turkisk pipa, som hade ett vridet skaft, liknande en grön och förgyld orm, och ett hufvud af glas, som hvilade på golfvet. — Jag är rädd, petite, sade han, då Tippoo hade lemnat rummet och vi åter blifvit ensamma, att du inte skall hafva mycket att säga till min kocks pris, då du kommer hem. Hem! Detta ord träffade mig som ett slag. Likt Hazlitts bonde på en marknad, hade jag hela denna tid varit full af förundran och hänryckning och hade icke tänkt på att gå hem, eller att det snart skulle vara natt. Nu rusade det allt på mig i ett ögonblick. — 0! hvad är klockan? stammade jag. — Nära nio, yetite. Jag hade stigit upp, men, då jag hörde detta, satte jag mig åter ned i stum förtviflan. Nio, och jag skulle hafva varit