än en timme. Tid nog, petite, för dig att se taflan. -— Taflan? stammade jag misstroget. Å Han nickade, tog mig vid handen och förde mig till en låg göthisk dörr vid foten af ett åttkantigt torn. En liten nyckel, som han uppdrog ur sin västficka, insläppte oss i en smal korridor, hvilken, så snart dörren stängdes, blef alldeles mörk. Han tog då åter min hand, varnade mig för tre eller fyra trappsteg, uppför hvilka vi försigtigt trefvade, drog åt sidan en tung gardin, som tycktes stänga vår väg, och förde mig in i ett ljust, åttkantigt rum, fyldt af böcker, doftande af friska blommor och glödande i strålarne af den nedgående solen. Genom ett stort fönster hade man utsigt öfver en del af parken och det fria fältet; en utsökt arbetad brons-lampa gungade i en tredubbel kedja från midten af taket, tre eller fyra törträffliga byster af romerska kejsare och skalder, förfärdigade i marmor, prydde vissa hörn af rummet. Någonting skolastiskt, någonting elegant och makligt uttrycktes genom hvarje småsak i rummet, från den Pbeqxäma såtöljen och läslampan, ned till det antika skrifdonet på bordet. — 0! ett sådant vackert rum! utropade jag, då min första förvåning något hade minskats. — Detta är min studerkammare, Barbara, svarade min nye vän. En sällsam misstanke genomfor nu för första gången mitt sinne. — Er? upprepade jag. — Ja, jag är Hugh Farquhar, sade han — och ringde. Hugh Farquhar! Min hjelte, min don