stå det? — var mitt t första intryck — felslagen förhoppning. Jag hade väntat för mycket. Jag hade väntat, jag vet icke hvad, men någonting, i alla händelzer, öfverträflande sjelfva naturens prakt och herrlighet. Mina drömmars Paul Veronese var en odödlig vision — en strålande myster — i färger öfverträffande österns guld och purpur. Den verklige Paul Veronese var deremot fördunklad af tiden, majestätisk, men dyster, och full af dessa sma sprickor, hvilka äro liksom rynkor på konstens panna. Jn aldrig man, med mantel och krona, stod nära taflans medelpunkt, omgilven af denatorer och adelsmän i högtidsdräster, at hvilka fyra höllo en thronhimmel öfver hans hufvud. Vid hans fötter knäböjde ambassadörer med skänker, och på afständ syntes tornen och kupolerna af en stor stad samt ett haf fyldt af fartyg. Taflan var majestätisk, men kall. Den talade hvarken till min fantasi eller mina känslor, och till och med i koloriten stod den sorg ligt efter mitt ideal. Slagen af min tystnad, vände sig mr Larqubar slutligen om och såg på mig. -— Na, liten, sade han. IIxad sager du om taflan? Jag visste icke hvad jag skulle svara. — Motsvarar den din förväntan? Det sordrades litet mod för att tillstå sanningen, men jag lyckades slutligen framstamma ett motsträfvigt nej. Han såg förvånad, förtretad, bedragen ut. Han rynkade pannan, kastade en blick från mig på taflan, och från taflan åter på mig, suckade otåligt och sade högt: Naturli stvis icke jag var en narr, som kunde vänta det. Hvyad skulle det