då vi inträdde, sågo på mig med o örställd förvåning. — Detta, Barbara, sade mr Farquhar, är tafvelgallerict. Tallorna äro till största delen porträtter, som du ser. Jag kunde berätta dig dussintals historier om dessa bistra gamla herrar och damer; men de skola vi gömma till något annat tillfälle. Nu, trädgårdsmästare — nu, Tippoo, vi a hafva af detta lock. (ifmig ett huggjern och låt oss se hur skyndsamma vi kunna vara! Och dermed ryckte han till sig ott verktyg ur korgen och började arbeta lika verksamt som nagon af hans tjenare. Jag stod andlos bredvid och ä äg arbetets fortgång, iknande spik efter spik, eftersom den föll till golfvet, och betraktande planka efter planka, eftersom den borttogs och lades at sidan. Då den sista var borttagen, och endast ett täckelse af grönt boj skiljde mig från mina önskningars föremål, blef jag kall och darrade. — Stigen nu åt sidan, ni alla, sade husets herre, sjelf något blossande och upphetsad. Prtite, kom fram till detta fönster, och du skall få se den i den bästa dagern. Så — der är den, säker och oskadad — min Paul Veronese! Han hade ryckt at täckelset och kom nu och ställde sig bredvid mig, betraktande sitt köp. Han var i början så fördjupad i dess äskådande, att han glömde gifva akt på mig. Han närmade sig, han drog sig tillbaka, han beskuggade ögonen med sina händer, han flyttade sig från höser till venster, från venster till höger och beklagade sig otåligt öfver det aftagande dagsljuset. Hvad mig beträffar — hur skall jag till