Lippoo böjde på hufsudet, gled som en skugga till dörren och lemnade rummet lika tyst som han inträdt. Han hadeicke visat någon förvåning öfver min närvaro hade icke ens tyckts se mig. Hans tindrande svarta ögon hade endast hvilat på hans herres ansigte, och han rörde sig som en automat, lydig endast sin herres vilja. Tippoo är min indiske tjenare, sade mr Farquhar. — Jag förde honom med mig från Benares. Han räddade en gång mitt lif, med 1ara för sitt eget, och vi hafva sedan aldrig varit skiljda. — Räddade ert lif? utropade jag ifrigt. Huru? Från ett lejon eller en tiger? Nej, från att blifva biten af en orm. — Men jag skall berätta dig allt derom en annan gång, Barbara — lät oss nu se efter Paul Veronese. — Jag har inte sett på den sjelf, sedan den dag j jag köpte den. Och dermed förde han mig från studerkammaren, genom några dystra rum, ut på en rymlig trappgång, bred nog för tio personer att gå i bredd. Vid foten af denna trappa påträffade vi en man, med en korg med verktyg, hvilken vördnadsfullt aftog sin mössa och gick åt sidan för att låta oss gå förbi. Sedan öppnade mr Farquhar en ekdörr, och jag befann mig i ett långt galleri, å ena sidan upplyst af en rad fönster och tätt behängdt med taflor å den andra. Golfvet var belagdt med bastmattor; ett stort bord öfvertäckt med ett dammigt lakan var den enda möbel, som syntes, och en stor packlår stod i sjelfva medelpunkten af rummet. Två tjenarinnor, som voro sysselsatta med att öppna luckorna