Quixote, min Sindbad! Hugh Farquhar om hvilken jag hade hört så mycket och drömt så mycket; hvars resor jag så ofts utstakat på gamla kartor och hvars äfven tyr jag illustrerat på oändliga pappersark Alla de historier, som någonsin blifvit berättade om honom, och allt det klander som elaka tungor utspridt öfver honom återkommo i ett ögonblick i mitt minne — och sedan påminde jag mig de ord, jag sjelf upprepat och, utom mig af förvirring visste jag icke hvar jag skulle se. — Nå, petite, sade han, efter ett kor! uppehåll, — nu, då du vet hvem jag är har du ingenting att säga mig? — Elle är du rädd för mig, emedan jag är er galning? Rädd för honom! Nej, det föreföll mic som om jag redan kännt honom åratal Jag vågade likväl icke säga det; men, då jag tittade upp, såg jag en sådan verld a vänlighet och munterhet tindra i hans ögon att jag smålog, skakade på hufvudet och sade helt förtroligt: — Icke det ringaste. — Så mycket bättre; ty jag har före satt mig, Barbara, att du och jag skols blifva goda vänner. Tippoo, bed tjenarne öppna luckorna i det långa galleriet och skicka efter trädgårdsmästaren. Jag vil hafva den der packlåren öppnad. — Ja, Sahib, sade en låg röst bakom mig. Jag vände mig något förskräckt om oel fann en smärt, olivfärgad man i en enke svart rock och hvit halsduk, med guldringar i sina öron, stående bredvid mig. — Och bär hit huggjern och hamrar Tippoo, och skynda dig så mycket son möjligt, ty dagsljuset försvinner.