Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 1

öcker — öfverallt böcker! Böcker i hunIratal, betäckande väggarne och borden ch uppstaplade i stora högar på golfvet. ummet hade, efter allt utseende, blifvit kuradt eller städadt. Jag stirrade en lång tund mycket uppmärksamt, vände mig lerpå bort med en suck och utropade: Den är då inte der! — Hvad är inte der? — sade en röst ätt bakom mig. Förblindad af ombytet från mörker till jus, kunde jag endast se en hög gestalt stå mellan mig och den nedgående solen. — Hvad är inte der? Hvad ser du efjer? Hvem är du? — frågade fremlingen, läggande sin hand på min axel. Hvilken förskräckt liten missdådare det är! Förskräckt, i sanning! Jag vågade hvarken se upp eller tala, och det kändes som om detta vidrörande hade förmåga att tynga mig ned till marken. Han hade medlidande med min nöd, ty då han åter talade, var hans röst allvarlig och ljuf, lik en orgels djupa toner. — Frukta ingenting, mitt barn, — sade han. Jag är inte ond på dig. Kom, tala — säg mig hvarföre du tittade in genom detta fönster. Och ännu höll han sin hand på min axel — något fast, som om han tänkte, att jag skulle rusa bort och undkomma honom. — Så! ännu stum? Du vill väl åtminstone säga mig ditt namn? Jag stammade svagt -— Barbara. — Barbara! -— upprepade fremlingen begrundande. — Ett ovanligt gammaltnamn! Min mor hade en piga, som hette — Barbara! Tåt mig se — hvem säger det? Desdemona?