Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 1

onträdens toppar, lågo fruktoch kökidgårdarne, och till venster stod det ståtliga gamla huset, hvars fönster upplytes af den nedgående solen. Klarast och värmast af alla lågade de stora brokiga önstren vid slutet af östra flygeln, och oesynnerligt kall och lugn föreföll, vid jemörelsen, den lilla gräsplanen utanför. Den var afskiljd från parken genom ett jernstaket, och en liten port, som blifvit lemnad halföppen, ledde ditin. Det största ugn herrskade kring detta ställe. Ett springvatten lekte i dess midt, och en solrisare stod framför fönstret. Icke en dörr öyppnades — icke en röst genljöd — icke ett fotsteg korsade gården eller trädgården. Det kunde hafva varit ett förtrolladt palats, med en förtrollad prinsessa, som sof sin hundraåra sömn någonstädes i de öfre rummen, så tyst och utan tecken till lif var allt. Skrämd af ensligheten och den sena timman, höll jag andan och undrade, om tjenarne någonsin vågade sig upp i öfra våningen, och huru de kände sig till mods, då det blef mörkt. Och nu först märkte jag, att luckorna till det största fönstret voro frånskjutna. Kanske detta samma rum inneslöt Paul Veronese! Slagen, så att säga, af en öfvertygelse, tyckade jag, kastade en hastig blick omkring mig och rusade genom den lilla öppna porten. Att klättra upp, sätta mig på den breda stenlisten och trycka mitt ansigte tätt mot rutan, var ett ögonblicks verk. Jag hade så länge varit ute i det starka solskenet, att jag på många minuter icke kunde urskilja någonting. Sedan blef det ena föremålet efter det andra synligt, och jag fann, till mitt stora missnöje, att jag tittade in i bibliotheket. Böcker, böcker,