Ett sjerdedels tunnland skulle jag tro. Min tante höjde på axlarna. Doktorn såg på sitt ur. — Mrs Sandyshaft, — sade han, — jag har ett sammanträde klockan elfva, och ni har kommit mig att förlora tio minuter. Å propos, ni vet väl stackars Sannders sorgliga öde? — Saunders? Nej, — hvad har händt honom? — Det är förbi med honom. — Förbi med honom — Gud bevars! är mannen död? — Värre, mrs S. — Gift! Och dermed sporrade doktor Topham sin häst och trafvade bort, med paraplyen ötver sitt bufvud och fötterna dinglande omkring åtta tum från marken. Min tante såg efter honom, skrattade ännu en gång och återtog derpå sin promenad. Jag kunde icke längre återhålla min nyfikenhet. Tante, — sade jag ifrigt — tante, hvad är en Paul Veronese? Gående af och an, med händerna bakom ryggen och ögonen fästade på marken, hvarken hörde eller såg mrs Sandyshaft. Jag ryckte henne i ärmen och upprepade frågan. — ILante, säg mig, — hvad är en Paul Veronese? — Bab, besvära mig inte! — Jag r nar. Vand vid dessa afslag, drog jag mig tillbaka och väntade stilla. Straxt der såg hon upp, mötte mina frågande blickar och stannade tvärt. Nå, barn, — sade hon — hvad är det?