Bref. (Från II.-T:s korresp.) Upsala den 6 Aug. Den 26 Juli 1529 restes i Stockholm på Djurgården Bellmans, den odödlige sångarens bild i brons, och ännu sedan dess har ej något år gått förbi, då icke på denna dag hans oefterlikneliga toner klingat under de susande ekarne i den fridfulla naturen, afhörda af tusentals personer, alltid lika hänryckte, alltid lika tjusade. , Den svenske Anakreon, så har man kallat sångaren, men Kellgren ger honom ett ännu större namn, då han säger att ,,det största beröm för hvarje stor författare, för Bellman, som för Anakreon är att den ene var Anakreon den andre — Bellman. Att jemföra dem båda är att jemföra kaskaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet med källan, som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja. Och hvarför skulle icke svenska folket denna dag återupplifva ett minne, som redan i sig sjelf är förevigadt. Träder man icke fram vid våra Carlars och Gustavers höga minnesvårdar och tolkar med sång de hädangångne heroernas storhet, för hvilkas blotta namn alla hufvuden blottas af beundran. IIxi skulle ej då för heroen uti sångens rike en enkel minneskrans bindas af grönskande lager och fosterlandet hembära sin tacksamhet, för att det fått ärfva hvad intet annat land eger motstycke till: Det finns ej tid, som dessa toner söfver, det finns ej land, som deras like har!Vi som äro midt i sångens och ungdomens stad hafva icke i år med sång kunnat fira skaldens minne, men det blef ej glömdt, ty i en festligt klädd salong, fylld med damer och herrar i brokigt virrvarr,