Det var nu Augusti, och solhettan var mycket stark. Icke ett löf rörde sig. Icke ett moln syntes. De härda jordklimparne och det tynande gräset sågo törstiga ut, och sjelfva soglarne sjöngo klagande, som om de längtade efter en regnskur. Hvad mig angår, var jag förtjust i hettan, blottade mitt hufvud för solen, som en liten salamander, och dansade min väg fram i fröjd. Då jag kom till doktor Tophams hus, var han ute och skulle troligtvis icke återvända innan det blef mörkt. Pigan ville, att jag skulle hvila mig en stund; men jag kastade en begärlig blick på den gamla klockan i salen, fann att endast tjugofem minuter af min beviljade tid voro gångna och lemnade så biljetten samt tog vägen långsamt hemåt. Endast tjugofem minuter af halfannan timme! Till höger låg ängarne — till venster gångstigen, som förde till Broomhill. Om jag nu tog den sednare, skulle det blott vara en half mil längre; och det var ju inte afståndet, utan dröjsmålet, som min tante hade någonting emot. Förutsatt att jag uppnådde hemmet före den bestämda tiden, hur kunde hon blifva ond på mig? Ånnu tvekande, dröjde jag der Vägarne delade sig och underhandlade med mitt samvete. Att öfvertyga oss, då det är fråga om vår egen lust, är icke svårt. Striden var snart utkämpad till min fördel, gångstigen snart tillryggalagd, parken snart uppnådd. (Forts.)