hon gjort detta, vinkade hon mig till sig, såg rakt in i mina ögon och sade: — Bab, — om jag vore i ditt ställe, skulle jag bygga mig en hydda i Broomhills park och bo der, som Robinson Cruse. Jag kände mig rodna ända till hårrötterna, men svarade intet. — Hvart jag skickar dig försöker du att få din väg genom parken. Då du promenerar, är det alltid genom parken. Efter hvad jag vet, har du varit der hvarje dag de sista två eller tre veckorna. Hvad är meningen dermed? Jag såg ned, stammade, och kunde icke säga ett ord. Det var sannt, att jag hade vandrat omkring stället på sednare tiden, men jag hade icke mod att tillstå det. Hur kunde jag anförtro henne mina sysslolösa timmars fantasier? Hur tillstå den rastlösa, otillfredsställda längtan, som dagligen dref mig att på långt håll betrakta murarne, som inneslöto en Paul Veronese? Huruvida hon gissade någonting af sanningen, eller endast ansåg mig besynnerlig och obegriplig, kan jag icke bestämma; men hon fattade i alla händelser medlidande med min förvirring och frågade mig icke vidare. Hon såg på sin klocka och gaf mig brefvet. — Klockan är nu nära fem, — sade hon, — och du har en mil att gå. Jag gitver dig en halftimme att gå dit, en halflIimme att gå tillbaka och en halftimme för dröjsmål. Du har tillräcklig tid på lig; och om du icke är punktlig, skall jag bro, att du har varit mig olydig och gått om parken. Gå nu! Tacksam att slippa lös, sprang jag öfver gården och trädgården och var ur sigte nom ett ögonblick.