ministeriella majoriteten i landtdagen vill innu icke medgifva, att ministerens politik varit dälig. Man gläder sig öfver, att Wirtemberg nu kan blifva alldeles oarhänvigt och i fred och lugn utveckla sin egendomliga schwabiska kultur. ÖSTERRIKE. Det heter, att efter fredsslutet skall det i hela riket anordnade undantagstillståndet, som föranledts genom kriget, genast upphöra och det konstitutionella lifvet erhålla en ny lyftning, enär ministeren Beleredi beslutat vidtaga liberala mått och steg. En ny vallag skall utgifvas, enligt hvilken riksdagsfullmäktige, som hittills valdes at ständerna i hvarje landskap, skola utses genom direkta val. Förrän riksrådet uttalat sig öfver landets ställning, finner ingen ministerförändring rum. Att general Penedek är en tapper krigsbuss lär vara stäldt utan tvifvel, men säkert är att han på samma gång är en stor pedlant och alltså föga passande till öfverfältherre för en stor armk. Det är ej utan förvåning man läser, att han dagarna omedelbart före drabbningarne i Böhmen utfärdat order angående soldaternas skäggoch hårvext. ITALIEN. Turinertidningen ,,Provincia innehåller följande bref, som Ricasoli skrifvit till advokaten Biancheri, såsom svar på den sistnämndes farhågor, att någon del af Italien skulle afträdas. Brefvet lyder så: Mycket värderade herre! Jag kan endast, af brist på tid, tillskrifva Er några få rader. Så länge jag är minister, ser jag ingen möjlighet att Italien skulle förlora en fotbredd jord. Må Ni vara försäkrad härom och meddela samma försäkran åt befolkningen. Om det skulle finnas någon italienare, som vore i stånd till att genom en sådan manöver bringa skam och skada öfver vårt fädernesland, så skola alla auktoriteter, som jag hoppas, göra sin pligt för att förhindra detta. Jag känner ingen större förbrytelse än att borttaga något af hvad som tillhörer Italien. Tryckande Er hand och med en hjertlig helsning Eder tillgifne Ricasoli. I en skrifvelse till ,,Journal des Debats från Florens af den 1 dennes yttras om den närvarande stämningen i Italien följande: Italienare af sundt menniskoförstånd, och dessa äro talrika, förstå, att det är en stor lycka att, efter ett olyckligt krig, erhålla det föremäl, för hvilket man fört detta krig. De inse att det skulle vara ett löjligt skryt att tala om nya strider, när de allierade, hvilkas bistånd man har att tacka för segren, vilja hafva fred. Härigenom skulle Italien visserligen icke förvärfva sig det anseende, som anstår det. Man insisterar emellertid på Sydtyrolen, dock vill man icke tilltvinga sig detta land med våld, utan med förnufts-skäl. Om Österrike har den allvarliga viljan att lefva i fred med Italien, så behöfver det icke Tyrolen. Hvarföre då qvarlemna ett frö till blifvande tvister? Detta måste både Italiens allierade och t. o. m. Österrike förstå. — — -— Att arbeta på Italiens inre organisation, att återställa finanserna, att utveckla jordbruket och handelsflottan, att af Italien göra den mest välmående och fria nation på kontinenten, allt detta är den förnämsta tanken hos de statsmän, som regera oss, och så tänker äfven den betänksamma delen af folket. Månne det finnes någon nation i verlden, som icke har någon del af sitt fordna territorium att reklamera? Omllicke Italien har allt hvad det önskar, så har det likväl allt som behöfves för desssgåoafhängiga existens. Och för att i detta afseende vinna framgång, behöfver Italien endast lefva fritt och i fred samt afhålla sig från all ofruktbar agitation. Den fredliga stämningen har således här öfverhanden, och jag tror att denna stämning skall öfvervinna allt motstånd. Den dag, då Venedig och Verona äro besatta af våra trupper, skall Italien känna sig fullkomligt fritt, och denna känsla af tillfredsställelse skall så småningom utplåna känslan af ett krig, som väl icke tillfredsställt den nationella egenkärleken, men som icke heller sårat nationens ära. Ehuru vi icke dela de af brefskrifvaren uttryckta åsigterna om den allmänna sinnesstämningen i Italien, hafva vi likväl ansett oss böra meddela detta bref, önskande mera än vi hoppas, att förhållandena måtte vara som der uppgifvits. Undersökningen om amiral Persanos förhållande föres med mycken ifver. Åmiralen förebär till sitt försvar, att han levererat slaget vid Lissa på grund af högre befallning; att han för sin del icke velat inlåta sig i striden, emedan han kände flottans dåliga tillstånd; att han t. o. m.i —ö — hon gjort detta, vinkade hon mig till sig,