tigt vacker målning, voro mina a begrepp mycket barnsliga och förvirrade, och kritikens ordbok br ydde mig lika mycket som latin. Jag kunde icke fatta betydelsen af sådana ord som ton, bredd, perspektiv och dylikt; och min tante var ur stånd att hjelpa mig. — Fråga mig inte, Bab, — brukade hon säga. Jag vet mera om grisar än taflor; och hvad den der konst-rotvälskan beträffar, tror jag det är prat — hvartenda ord deraf! Oaktadt allt detta läste, trodde och drömde jag likväl. Att blifva en målare blef min själs enda ärelystnad; och ett rastlöst begär att se mr Farquhars Paul Veronese förföljde mig natt och dag. VII KAPITLET. Mitt stora äfventyr. Käpprak satt min tante vid sitt skrifbord och skref, under det jag, som väntade på brefvet, lekte med hundarne och såg ut genom fönstret. Du skall be att få tala med doktor Topham, om han är hemma, Bab, — sade min tante, -— utan att se upp. — Ja, — tante. — Och ha svar tillbaka. — Ja, — tante. — Och taga vägen öfver ängarne. Den är mycket närmare. — Närmare än parken, — tante? — Bevare mig! — ja. En half mil åtminstone. Jag suckade och teg, under det min tante hopvek och förseglade sitt bref. Då