Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1866, sida 2

— IIm! Ni gjorde bäst i att lemna landtmän och landtbruk i fred, — svarade min tante vresigt. — Tala om någonting ni förstär, om endast för ombyte skull. — Kan inte göra er till mitt ämne då, mrs 8., inföll doktorn. — Jag anser det inte, — sade min tante, — som någon ära att stå öfver er fattningsförmåga. Hvarpå doktorn ref sig bakom örat och, i brist på något qvickt svar, bytte om ämne. — IIar ni hört historien om Hugh Farquhar och Paul Veronese? frågade han. — Ja. År det sannt? — Jag fruktar det. — Ha! — och en originaltafla? — Så säga de; men gamla mästare äro farligt folk att ha att göra med. Ingen artikel, som en man kan bli lurad på, som en tafla eller en — hustru. — Och värd sex tusen pund också! utropade min tante, utan att bry sig om denna satir, rörande hennes kön. — Värde är en sak och pris en annan, mrs S., — sade doktorn torrt. — Sex tusen betalades derför. Randall sade mig det. — Ökverdrifne narr! Sökte väl upp den någonstädes i Venedig. — Jag tror det. Sex tusen pund för en tafla! Fy då! Vi få väl se Broomhill gå under klubban en vacker dag, på detta sätt! Mannen är galen. Jag har alltid sagt, att han var det. Sex tusen pund för en tafla! Gud förlåte mig, doktor, han kunde ha köpt Bosmere för det priset! FER N