Gt öteborg den indnålsgeviiet A anses vara nordtyskarnes segerkraft. Men sätt hvilket gevär som helst i handen på ouppsostrade, outvecklade, dumma menniskor, och de kunna föga annorlunda behandla det än som de begagna andra tillhyggen. Nej — det är den obligatoriska solkendervisningen, som gjort preussarne till Cesarer, som kunna utropa: ,,kom, såg, segrade. Den undervisningen har gjort hvarje soldat mäktig att begripa sina militära undervisare, att förstå sitt vapen. Ring härom i stormklockan att denna allmän blifna mening må bli vårt krigsbyte af detta 30:dagars krig, med kanske större resultater än det 30:åriga, som dock i grunden ville detsamma, eller skaffa det protestantiska bildade nordtyskland öfvervigt öfver det katolska, det obildade. Så tillskrifver oss en varmhjertad, vördnadsvärd fosterlandsvän. Orden äro behjertansvärda. Ty om också den allmänna folkbildningen har sitt högsta ändamål i sig sjelf, så bör man dock ej förbise dess omätliga betydelse för de många praktiska syften, som ingå i samhällets ntveckling. Hvad gagnar den bästa jordmån, derest ej odlaren bearbetar den och besår den med ett godt utsäde? Jo, endast att ä å mycket ymnigare tistlar och anHvad gagna de rikaste naturliga förständsgåfvor, derest icke den sanna bildningens frö der fått skjuta rot? Jo, att gifva de onda böjelserna så mycket större kraft att skada. IIxad gagnar det naturligen fromma sinnelaget, derest det icke upplyses af sanningens ljus? Det blifver, i bästa fall, svagt och vanmäktigt; i andra fall blifver det jordmånen för vidskepelse, ofördragsamhet, fanatism. Det svenska folkets rika andliga gåfvor lkunna bära herrliga frukter af sann fromhet, dygd och kunskap. Men de behöfva odling, och en sann odling. Dertill är dock ej nog att hafva blott en obligatorisk folkskola; det är nödvändigt att denna skola bringar en verklig undervisning i i sanningen. Det är således ej nog meden mekanisk, begreppsdödande innanläsningskunskah i förening med en lika mekanisk och begreppsdödande utanläsning af katekesen — hvilket varit folkskolans hittillsvarande uppgift och ännu mångenstädes är det: undervisningen måste ega ett innehåll, och detta framför allt af den art, att det rörer det praktiska lifvet. Ty att vi lära för Wfvet, men ej för kolan — var en sanning, som de gamle redan kände och erkände. Man kan säga, att hela vårt undervisningsväsens uppift — deri innefattad äfven den, som uder från de andliga talarestolarne — ligger uti att göra denna klassiska sats till en sanning och lefvande verklighet. Men detta innebär en stor reform, en reform i vår skolbildning, från folkskolan till högskolan, och en reform i kyrkan, så att predikan må blifva ett djupt och allvarligt tal om lifvets pligter, icke andelösa vältalighetsöfningar, eller spetsfundiga utläggningar af theologiska tvistepunkter, med fördömelserop mot olika tänkande, eller en trångbröstad verkhelighets-lära, inför hvilken iakttagande af sabbater och Åug. 2 —62