Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1866, sida 2

nar, och går sin väg, utan att säga ett ord. Efter att hafva dröjt en full halftimme, köra vi vidare, och just då vi börja sätta oss i gång, hör jag, att namnet på denna stad är Ipswich. Som jag vid den här tiden är mycket trött och hungrig och alldeles ensam i vagnen, faller jag åter i sömn, vaknar förvirrad vid hvarje hästombyte och glömmer hvar jag är eller hvart jag far. Ibland, intagen af en oviss tanke att jag måste hafva sofvit flera timmar och passerat stället för längesedan, rusar jag förskräckt upp och ropar att blifva utsläppt; men det är då vi äro i full fart, och ingen hör mig. På det sättet gå ännu två ledsamma timmar, och sedan, just då skymningen inbryter, fara vi igenom en liten by, der barnen i skolhuset sjunga en aftonpsalm. Slutligen köra vi upp till en stor öppen port, som leder till ett hus, hvaraf jag endast kan se konturerna och de upplysta fönstren. Postiljonen hoppar ned, dörren öppnas, och två personer, en man och ett fruntimmer, komma brådskande fram. — En liten flicka och en kappsäck, — säger postiljonen, i det han lyfter mig ut och sätter mig ned på vägen, som om jag vore en annan kappsäck, att aflemnas efter adress. — Från London? — frågar fruntimret skarpt. — Från London, — svarar postiljonen. — Allt rätt, — inte sannt? — Allt rätt. Hvarpå diligensen åter far af i mörkret; mannen tager min kappsäck på sina axlar, som om det vore en fjäder; och fruntimret, som ser besynnerligt, magert och grått