Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1866, sida 2

— Hvad? Något förbryllad af skärpan och häftigheten i detta afbrott, stannar jag för att återhemta mig. Om ni behagar, ma an, — när får jag se min tante? — Hvad? — Hvem? — Min tante, — om ni behagar. — Du lefvande Gud! — Och var så god och säg hvem du tror jag är? — Ni, maam, — stammade jag med en nsla af obehag, omöjlig att beskrifva; — är ni — är ni inte hushållerskan? Den häpnad, hvarmed hon emottager denna anmärkning låter sig ej beskrifra. — Jag! — slämtar hon Slutligen. Jag! — Gud bevara mig, barn! — Jag är din tante. Jag känner mig blifva röd och hvit, het och kall, allt på ett ögonblick. Det ringer för mina öron; jag kan hvarken tala eller tänka. En förfärlig tystnad följer, och midt under denna tystnad utbrister min tante på en gång i ett häftigt skratt och säger: — Barbara, — kom och kyss mig! Jag kunde hafva kysst en känguru just då, i höjden af min lättnad; och så vidrör jag hennes magra kinder med mina barnsliga läppar och uttrycker med blickarne den tacksamhet jag icke vågar utsäga. Till min förvåning, drager hon mig tätare intill sig, stryker sin ena hand genom mitt hår, ser, icke ovi änligt, in i mina undrande ögon och mumlar, mera för sig sjelf än till mig, namnet Barbara! mn