Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1866, sida 2

på pannan, rycker af glasögonen, skaka bredsad på hufvudet och säger: Detta är gjordt för att förarga mig — jag vel att det är så! — hvarefter hon går bor till fönstret och ser ut i mörkret. Def yngre fruntimret vidrör emellertid vänligt mina våta kinder med sina grofva händer borttorkar mina tårar med sitt törkläde och lutar sig öfver mig med fingret på sina läppar, i det hon hviskade till mig att icke gråta. — Barnet är hungrigt. — säger der andra, i det hon hastigt kommer tillbaka Det är hvad som felas henne. Hon äl hungrig. Jag vet att hon är det, och jag vill inte veta af några motsägelser. Hör du, Jane — jag vill inte veta af några motsägelser. — Jag tror verkligen, att hon är hungrig, — svarar Jane. Och trött också, stackars liten! — Trött och hungrig. — Gubevars! hvarföre äter hon då inte? Här är mat nog för ett dussin menniskor! Barn, hvad vil du ha? Skinka, kall kycklingspastej, bröd. smör, ost, th, kaffe, öl? För matt att tala högt till och med nu, uttrycker jag ordet , kafkesnarare genom mina läppars rörelse än med ord; och efter att hafva gjort detta, lägger jag mig trött tillbaka och tillsluter mina ögon. Första steget är det värsta; men, matad och Uuppassa id af det yngre fruntimret, blifver jag snart bättre och är i stånd att sätta mig upp och äta en skifva kycklingspastej. Från pastej till skinka, från skinka till en andra kopp kaffe och från den andra kaffekoppen till mera pastej, äro öfvergångar lätt förstådda och angenämt verkställda. Allting smakar förträffligt, och