Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1866, sida 2

Norge. I Kristianiu ångkök såldes under Juli månad 38, s95 matportioner eller öfverhufvud 1,254 om dagen. — Kristianias folkskolor. Af berättelsen om Kristianias folkskoleväsen för åren 1864 och 1865 inhemtas att skolbarnens antal uppgått till 5,052, fördelade i 113 klasser af högst 49 och lägst 37 barn i hvarje klass. Lärarnes antal, som år 1856 endast var 12, uppgick år 1864 till 57 och 1865 till 59. — Lappmarksförhållanden. Såsom ett ringa bland de många exemplen på nödvändigheten af ett ordnande af förhållandena mellan den bofasta befolkningen och lapparne särdeles i Norges nordligaste trakter — för hvilket ändamål ju äfven en svensk-norsk kommission redan är i verksamhet — anför en brefskrifvare från Skibotten till Tromsö tidning följande: För längesedan hafva vi fått besök af våra fredsförstörare sjellfinnarne (fjell-lapparne). Hela dalen ända fram till husen hvimlar af rehnar. Vi hade i år gjort oss säkert hopp om en rik skörd af hjortron, men nu se vi med bedröfvelse vårt hopp omintetgjordt, emedan rehnen uppätit och nedtrampat alla blommorna. För några dagar sedan dödade fjellfinnarne på ett tyranniskt sätt en god hund för en man här i grannskapet invid dennes hus. Detta gjorde finnen blott af fruktan för, att möjligen hunden kunde hitta på att jaga hans rehnar. Några dagar efter det han dödat min grannes hund kom han ned till mig och förberedde mig på, att om han fann min hund i skogen skulle han blifva dödad. Jag frågade honom då, om han hade rätt att döda hunden, när denne ingen skada gjorde, hvartill han svarade, att det vore att befara, att hunden kunde jaga hans rehnar. Jag försäkrade honom att hunden aldrig jagade rehn och öfvertygade honom om, att här nere i trakten voro många hundra rehn. utan att hunden visade den allra ringaste ber genhet att jaga dem, men denna öfvertygelse tjenade till intet, ty mannen påstod fortfarande att hunden icke finge komma ut i skog och mark sålänge deras rehnar voro der, ty nu hade de fått tillåtelse af landshöfdingen (amtmannen) att ligga med sina rehnar hvar de sjelfva funno det bäst, och ansågo sig således fullt berättigade att begagna denna myndighet. Det vore önskligt. om den nu snart sammanträdande kommissionen äfven ville skaffa oss litet rätt. Här skall vara en mängd ryska rehnar bland dessa svenska rehnflockar, men det är icke möjligt att få finnen att påpeka, hvilka de ryska äro. ———— —