traktar sällskapet, är han ingalunda intagande, och ingen tyckes sinnad att odla hans bekantskap. — Utom konversation, tillägger han, efter en lång paus. Ja! — utom gudlig konversation. En dödstystnad följer, hvarunder han småler och ser sig omkring, såsom förut. — Och gudlig konversation, säger han, vid slutet af ett nytt uppehåll, — är själens förfriskning. Ännu svarar ingen, och denna gång kan tystnaden svårligen missförstås. Då fadren och döttrarna återtagit sitt prat hviskande, och modren direkte vändt sig bort från honom, drager han upp en flottig bok ur sin ficka, lutar sig tillbaka och läser med ett buttert utseende. Road af hvad som tilldrager sig på vägen och förtjust i trakten, glömmer jag snart helt och hållet mitt sällskap. Vid middagstiden komma vi till en liten snygg stad, der vi köra upp till ett värdshus, kalladt ,, Rosen och Kronan, hvarest vi stanna för att äta middag. Då jag hade min korg med smörgåsar vid mina fötter och dessutom var litet rädd för värdshuset och det främmande folket, stannar jag ensam qvar i diligensen; men den muntra familjen skyndar hastigt bort, och den sistkomne passageraren promenerar smilande af och an på gården under sin bomullsparaply. Då han kort derefter ser mig fördjupad i innehållet af min korg, 1 mar han sig vagnsdörren, småler, dröjer och ser intresserad ut.