shögt sinsemellan och fästa ingen uppI märksamhet vid mig. Morgonen är kall och grå, och en dyister dimma gör utsigten spöklik. Vi äro ännu icke utom de stora förstäderna, men husen se landtliga ut. Sedan komma åkrar och betesmarker, hvilka, sedda genom den fuktiga dimman, hafva ett ännu bedröfligare utseende än gatorna. Förvånad öfver den tystnad, som efterträdt det muntra samtal, hvarunder mina reskamrater började resan, vågar jag kasta en blick på dem och finner, att de alla fyra fallit i sömn — ett så förståndigt och smittsamt företag, att jag genast känner mig sjelf blifva sömnig och har, innan många minuter förflutit, glömt mina bekymmer i en ljuf slummer. Som jag icke hade haft ro hela natten förut, sofver jag nu tungt — så tungt, att ingenting mindre än öppnandet af dörren och inträdet af den sjette passageraren (hvars plats hela denna tiden har varit tom) väcker mig. Det är nu nära middag. Dimman har skingrat sig; solen lyser herrligt; vägen är omgifven af träd och prydliga häckar, och hela trakten är grön och behaglig. Vi åka fort, tio mil i timmen — så anmärker åtminstone vår siste passagerare — och byn, vid hvilken han besteg diligensen, är redan långt bakom oss. — Tio mil i timmen, en vacker dag, och fem hyggliga reskamrater (fyra af dem damer), säger den nykomne, — hvad kan man mer begära? Han är en fet, slätrakad personlighet, med sjuklig hy, svarta kläder, hvit halsduk och brun bomullsparaply. Oaktadt det vänliga småleende, hvarmed han be