III KAPIILE1. På vägen. Sittande i ett hörn af Suffolks-diligensen, med den gråtande Goody hängande sig vid dörren och postiljonen, som påyrkar, att hon måste gå ned, emedan diligensen ögonblickligen skall gå, känner jag, att jag i sanning är en mycket ensam liten resande. Jag har lemnat hemmet så tidigt, att ingen var vaken att säga mig sarväl; jag har knappast sofvit alls på hela natten, och jag har icke ätit någon frukost. — Nu, för sista gången, om ni behagar, säger postiljonen otäligt. — ÅÄÅttio mil och mer! snyftar GOOdy, hållande sig ännu hårdare fast. — Ö! mitt kära lam, åttio mil och mer! — Nåja, det är ert eget val, muttrar postiljonen med en ed. — Ni skall bli kastad af steget, så sannt ni är en kristen qvinna. Hvarpå Goody är nära att qväfva mig i en sista omfamning och derefter hastigt försvinner — endast emellertid för att lika hastigt åter visa sig och, då diligensen itter sig i gång, ropa: — Farväl! farväl! min älskling! Åt edra pengar och var rädd om edra smörgåsar! Oförmögen att svara, kan jag endast sträcka mig ut genom fönstret och vifta med handen. Efter att hafva uppfångat den sista afskedsskymten af Goody, återstår för mig ingenting annat än att draga mig in i mitt hörn och tyst gråta. En lång stund förflyter på detta sätt. Mina reskamrater, som äro fyra till antalet och alla tyckas tillhöra en familj, tala