per, fortfor han, — att Barbaras sätt är högt obehagligt. Hon vet aldrig hvar hon skall göra af sina fötter. Hennes händer tyckas icke tillhöra henne. Hon går illa. Hon har ingen stil, ingen konversation — med ett ord, det finns ingenting i hennes utseende, som utvisar hvarken god härkomst eller god uppfostran. Hvarpå min far kastade en blick i spegeln bakom sig och väntade på svar. Miss Whymper, som märkte att jag hade ställt mig bakom hennes stol, så mycket ur sigte som möjligt, bytte om ställning och betraktade mig uppmärksamt. (Å— Det är fullkomligt sannt, sir, suckade hon, efter några ögonblicks tystnad. — Hon är beklagansvärdt tafatt, och likväl är hennes syster Hilda — — Ah! om det hade varit Hilda! utropade min far, med en beklagande ton. — Hvarföre kunde hon inte bjudit Hilda? — Så qvick, så behaglig, en sådan hastig uppfattning! mumlade miss Whymper, ännu tyst applåderande. — Den enda af de tre, som är lik mig! tillade min far, med en ny blick i spegeln. — En sannt aristokratisk ansigtsform, svarade miss Whymper, — och just det barn, som kan behaga en främling! Nå, nå — vi kunna kanske göra någonting af miss Barbara också, och genom att inskränka vår uppmärksamhet för närvarande till detta ena ämne. — Just så. Det är hvad jag önskar. — Och, om mr Churchill icke har någonting emot att använda några gymnastiska öfningar — — Just så, miss Whymper. Just så.