sett sig som fästman lika berättigad till dem som Anna Cajsa, hvarför han användt dessa för egen räkning, dock hade han för en del inköpt husgerådssaker för deras tillämnade bosättning. Slutligen tillstod han sig ha emottagit alla penningarae af henne och att han utan hennes medgifvande begagnat dem. Ändringarne i kontraboken hade gjorts af en skomakare vid namn Angelin, hvilken sedermera rymt till Ameri Denne hade narrat Carlsson att samtycka härtill, på det att Carlsson skulle åtkomma penningar och kunna låna en del häraf till Angelin. De öfriga anteckningarne om skedda insättningar hade Carlsson gjort sjelf. Kontraboken var utfärdad af Göteborgs och Bohusläns sparbank, der Carlsson i sistl. Januari månad anmält, att boken var bortkommen, då han underrättades om att härå insatte 100 rdr ic kunde utfås eller öfverflyttas i en ny bok, förrän efter trenne månader, sedan den gamla efterlysts och ingen behörig person infunnit sig med densamma. Den 4 eller 5 Juli hade Carlsson kommit till banken, uppgifvande sig ha annonserat om boken i en af stadens tidningar, men då vid efterseende befanns att annonsen blott införts 1 gång istället för 3 gånger, fick han det svar, att ingenting kunde åtgöras förrän detta skett. Han hade derpå annonserat trenne gånger. Emellertid insatte han 50 rdr på en annan bok i eget namn, men straxt derefter hade han uttagit 49 rdr. Den omnämnda transaktionen var ett nytt knep, hvarigenom Carlsson tänkte att äfven åtkomma de 100 rdr, som verkligen voro insatte, ty hade han icke blifvit upptäckt, så skulle han ha utfått dessa, men fästmön haft den gamla boken, derigenom hon ständigt hållits bakom ljuset, utan att ana rätta förhållandet, och således äfven gått förlustig om det enda som fanns qvar af hela kapitalet. Ca n medgaf att hans afsigt varit sådan. a hvad meningen var med insättningen af 50 rdr, genmälte Carlsson, att han ämnat samla ihop sina besparingar tills dessa uppgått till hvad han fråntagit fästmön och att hon således icke skulle få veta huru han betett sig med de af henne lemnade penningar, en förklaring, som dock låter föga trolig, enär han straxt uttagit hvad han insatt. Carlsson bad i en ömklig ton om att få komma på fri fot och trodde att han kunde få vistas hos sin kära, men denna, som uppgaf att det lyst till äktenskap dem emellan, förklarade att han så 1. syndat sig att hon icke ville taga honom till nåder igen, utan finge han sköta sig sjelf bäst han kunde. Hon hade nog märkt att han rumlat ibland, men aldrig tänkt att han skulle bära sig så illa åt mot henne. Detta var ord och inga visor samt utöfvade ock den verkan, att Carlsson blef stum af häpnad, stirrande på sin f. d. fästmö, i hvilket tillstånd ban återfördes till cellen, för att der afbida ransakningens fullföljd vid rådhusrätten. — I går förevar hos poliskammaren under ning om den ohyggliga tilldragelsen, som intr; fade i Tisdags på morgonen å sattigförsörjning inrättningen, då kamreraren derstädes hr C. A. Sellman blef på ett lomskt sätt, med knif sårad i pannan af en vildsint bof, för stöld straffade förre kronoarbetskarlen Carl Johan Forslund, som är en bräcklig stackare och derför länge varit intagen å försörjningshuset. Hr Sellman åberopade en till poliskammaren ingifven skriftlig anmälan, som upplästes och hvaraf: inhemtades, att Forslund, som i flera år vistats äå inrättningen, derunder han alltid visat sig supig och begagnat alla medel för anskaffande af bränvin, nämnde morgon ytterligare genom annan person velat inpraktisera sådant, som dock icke lyckats, utan bränvinet fräntagits honom. Uppretad häröfver beslöt han att hämnas. Då inspektoren var frånvarande, tog hr Sellman sjelf hand om Forslund, för att tillsvidare förvara honom i enskildt rum, dervid hr Sellman förehöll honom hans ständiga försök att skaffa sig bränvin. Detta motsatte sig Forslund, hvarför hr Sellman fattade honom i kragen, för att få Forslund med sig, men lofvade tillika att om han ginge godvilligt, så skulle han släppa honom lös, hvilket hr Sellman äfven gjorde. Knappt hade detta skett, förrän Forslund med en knif måttade ett hugg åt hufvudet på hr Sellman. Knifhugget, som genomträngde hatten, träffade pannan och sårade denna vid högra sidan. hvarefter Forslund kastade knifven från sig å gården, der händelsen timade. Han blef straxt fas tagen och försatt ur stånd att vidare skada någon. Tilläggande hr Selhnan, att Forslund synbarligen begagnat knif mot honom i ilska öfver att bi vinet tagits från Forslund. som måhända först tänkt att utföra ett sådant dåd mot portvakten, enär han varit inne i dennes rum, men icke träliat honom. Den nämnda knifven, som företeddes, var en vanlig tälgknif med spetsig udd. Forslund, som har en riktig boffysionomi. mumlade till en början om att han icke kunde minnas ig ha begagnat knif mot hr Sellman, men ihågkom sedermera, att denne fattat tag i honom, hade Forslund sökt rycka lös hans hand, dervid. Forslund måhända råkat att skada honom med den ifrågavarande knifven, som han haft i handen, men påstod att detta icke skett med afsigt. utan händelsevis inträffat. Tvenne inkallade vittnen, som åsett tilldragelsen och afhördes. hade dock helt annat att säga, ty af deras intyg är uppenbart. att Forslund efter förut fattadt beslut verkställt det nedriga dådet af; hämnd mot hr Sellman. Smeden vid i ningen, Hjelmström, berättade. att han straxt förrän händelsen timade, sett For lund synbarligen iilsken sinnesstämning, gå i rum, då han icke haft någon knif med s när han utkommit derifrån ha en sådan. Vid gå-; ende öfver gården mötte han hr Sellman, som sörebrådde Forslund att han ånyo velat insmuggla bränvin, dervid hr Sellman tillsagt honom att följa med, men när Forslund vägrat detta, hade hr Sellman fattat honom i kragen, dock snart släppt honom, i det han yttrat att Forslund skulle få gå lös om han godvilligt följde med. Omedelbart derefter lyftade Forslund ena handen och högg hr: Sellman med knifven i pannan. knifven kastade Forslund å gården och yttrade sedermera, ,.det var ynd att jag icke råkade honom i halsen. I Det andra vittnet, en gumma vid namn Reis,! intygade, att när hon vid nämnde tillfälle befann sig på gården, såg hon Forslund närma sig hrj Sellman, som talade till honom, då Forslund måttade ett hugg åt honom. Hr Sellman tog derpå ig hatten och var sårad i pannan. Forslund i ade den omnämnda knifven å gården och ytt8af ki rade derefter: ..det var så jag ville ha det, nu är jag nåjd. Målet remitterades till rådhusrätten och Forslund återsändes till cellen.