Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 3

: ht . Skizzer af Washington Irving. (Ur tidn. Kalmar.) Författarens berättelse om sig sjelf. Jag har alltid kännt ett lifligt intresse för omvexlande scener, samt iakttagandet af ovanliga karakterer och bruk. Redan som litet barn började jag mina utflykter och gjorde många upptäcktsresor till de aflägsna och obekanta delarne af min födelsestad, ofta nog till stor oro för mina föräldrar, men till så mycken mera vinst för stadssqvallret. Då jag blef äldre utsträcktes mina kringvandringar, och Söndagseftermiddagarne tillbragtes då alltid att ströfva omkring i den närgränsande landsbygden. Jag gjorde mig bekant med alla de ställen som egde någon historisk eller traditionel märkvärdighet, kinde hvarje plats, der något mord eller annat brott blifvit begånget, och framför allt, der någon ande-uppenbarelse egt rum. Jag besökte de närmast liggande byarne och förökade storligen mitt kunskapsförråd genom inhemtandet af deras bruk och vanor, samt genom samtal med deras kloka och förfarna män. En lång sommardag valfärdade jag till spetsen af den i nejden mest aflägsna bergskullen; och under det mitt öga då sträckte sig många mil öfver ett terra incognita, förvånades jag af den planets storlek som jag bebodde. Denna böjelse för ströft åg tilltog allt mera med åren. Resbeskrifningar till lands och sjös blefvo min passion, och under det jag med rigtig glupskhet genomgick dem, försummade jag mina ordentliga skolstudier. 0. huru tankfull och drömmande brukade jag ej att i vackert väder vandra nere vid hamnen, för att betrakta de till andra verldsdelar afgående skeppen! Med hvilka vemodiga blickar såg jag ej deras försvinnande segel, och längtan förde mig sjelf till andra sidan af jordklotet. Uppfostran och förståndets utveckling ordnade visserligen denna oemotståndliga böjelse, men bidrog äfven att stadfästa den. Jag besåg åtskilliga delar af mitt eget land, och jag fann att om mitt hjerta endast känt längtan efter naturens föråteelser, så hade jag ej behöft att på något annat lle söka dess tillfredsställelse, ty intet land har kaparen mera frikostigt tilldelat en storartad önhet. Betrakta dessa vidsträckta insjöar med sina silfverklara vågor, dessa majestätiska berg med sina skiftande färger och dessa dalar, som utan odling framvisa den rikaste vegetation; cataracterna, som i sin fruktansvärda skönhet komma dig att tänka på domsbasunens åska, och de gränslösa slätterna, som prunka af den herrligaste g ska, samt de breda, djupa floderna, som i högtidlig tystnad framrulla mot oceanen, under det de omätliga urskogarne på annat håll framte vextlifvets hela kraft och storhet: allt under denna magiska himmel som sörenar lätta sommarmoln med det klaraste solsken; betrakta allt detta, säger jag. och du skall finna att den som eger Åmerika till fosterland behöfver icke lemna dess stränder, för att på andra ställen söka det höga och sköna i naturen! Men Europa innehöll för mig allt det stora och herrliga som historien och dikten kunna förena. Der väntade mig konstens mästerverk och snillets odödliga skapelser. Tanken på det högre sällskapslifvets behag tjusade min inbillning, och kunskapen om en försvunnen tids seder och bruk retade min vettgirighet. Mitt eget fadernesland förekom mig som en yngling, full af lofvande förhoppingar, men Europa var en man, rik på vishet ch årens erfarenhet. I sjelfva dess ruin historien om förgångna sekler, och hvarje runsten egde sin tradition. Jag lä ade att beträda skådeplatsen för så många ryktbara bedrifter och att rampa, så att säga, i de gamle kämparnes fotspår, samt ströfva omkring bland lemningarne af medeltidens slott och skåda verldslig makts föränglighet i hvarje fallande torn — med ett ord jag ville fly från hvardagslifvets verklighet i mitt eget land, och äfven fördjupa mig i det förgångnas storhet. Etcom alla dessa drömmar hade jag äfven ett lifligt begär att se verldens store män, icke så förståendes, som att vi i Amerika skola sakna sådana; nej, hvarje stad har deraf ett betydligt antal, och jag har ofta varit i närheten af dessa ljus och blifvit alldeles förmörkad af den skugga de kastade på mig, ty få saker äro mera nedtryckande för en obetydlig person, än den slagskugga hon får af en stor man, särdeles om denne hör till småstadslifvets territorium. Mitt begär att se Europas store män härledde sig deraf, att jag i j ere naturforskares arbeter i sett. att de flesta djurrter försämrades i Amerika och att menniskan räknades till antalet deribland. En stor man i Europa, tänkte jag, måste alltså stå lika mycket öfver en sådan i Amerika, som en af Alpernas spetsar öfver Hudsons högland. I denna ötvertygelse befästades jag ännu mera, då jag såg den vigt som så många engelsmän bland oss, i flere afseenden, tycktes inneha, ty jag var förvissad att dessa voro blott småfolk i sitt eget land. — Jag vill besöka denna underbara jord, tänkte jag, och jag vill se denna kämpestam, från hvilken jag sjelf blott är en vanbörding. Min goda eller onda genius tillfredsställde denna passion för resor och ett kringströfvande lif: jag har genomfarit åtskilliga länder och bevittnat många af lifvets omvexlande scener; dock har jag ej studerat dem med filosofens kalla öga utan snarare med den sökande blicken hos en älskare af genremalningar, hvil af bildens och teck landskaps natursanni Efter det är bru färdas med pennan i hafva portföljen upp ven jag gjort några men då jag öfverser gar, så bäfvar mitt drifvare.-sinne, hvil storartade å männa stråkvägen fö jen bok. Och ogjillanda som don som studeras och ut ken vandrar från fönstren af det ena taflemagasinet till det andra: än gripen ningens skönhet och än road af en väl träffad karrikatyr eller intagen af ett ng och behag. ket för nutidens turister att handen och vid hemkomsten fylld med skizzer, så har äfutkast till mina vänners nöje, dessa penndrag och teckninhjerta nästan för mitt ,lös ket fört mig på sidan om de ra allr hvarje turist, som vill skrifva jag fruktar att röna lika mycket olveklige landskansmålaren.