Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 2

af mitt inre lif. Ack! jag har ännu mycket mera att berätta; men låt mig här sluta min sörsta dags anteckningar. ty jag är trött, och dessa målningar at det förflutna ligga tungt på mitt hjerta. Il KAPreoet. Skick och tukt. Min fars klocka ljöd skarpt. Klockan var omkring elfva en herrlig Majmorgon, Miss Whymper, som ledde vår undervisning mellan nio och tolf dagligen, presiderade vid öfversta ändan af bordet, rättande franska skriföfningar. Vi lutade oss flitigt öfver våra böcker och grifleltaslor och iakttogo en anständig tystnad. Vi hörde ala vår far stänga dörren till sin singkammare och gå ned för trapporna: men det var hans vana att stiga upp och frukostera sent, och vi fästade ingen uppmärksamhet dervid. vi hörde honom ocksn ringa: men vi brydde oss icke heller derom. Knappast likväl hade ckot af den första ringuingen bortdött, än det följdes af en ny, och denna klingade iännu, då han öppnade förmaksdörren och ropade högt. Becver: sade han otåligt. Becver! skall jag ringa en hel timma? Svaret hördes ej; men han talade åter, nästan utan att invänta det. — När kom detta bref? Var det här i gur afton, då jag kom hem, eller aflemnatles det först i dag? IIvarföre bar du det icke upp till mig på samma gång sora rak-vattnet? Hvar är Barbara? Förskräckt vid ljudet af mitt eget namn, steg jag upp och väntade med återhållen