dre kräfva en böjd ställning, hufvndsakligen anstränga endast armarnes och händernas muskelkraft, men föga eller intet bidraga till bröstets utveckling samt gångoch språngmusklernas öfning. Häraf den företeelse, att rekryterna från våra åkerbruksdistrikter oftast hafva en böjd rygg, äro minst uthålliga i gång och språng samt efter få timmars marsch redan hafva fotsår, medan rekryterna från Oberhassle och Simmenthal, der åkerbruket icke är förherrskande, men der uppoch nedstigandet för Alperna är en sysselsättning för ung och gammal, nistan alla inrycka med rak kropp och äro de ihärdigaste under marsch. Just för vår åkerbrukande befolkning är en ösning af de under deras yrkesarbete vårdslösade muskelpartierna aldra nödvändigast. Och så förhåller det sig egentligen med alla yrken, enär hvart och ett af dem kräfver blott ensidiga muskelöfningar. Skolan allena kan öfvertaga denna allmänna kropps-utbildning. Badning och simning utgöra en särskild gren af kroppsöfningen. Staten med si polisväsende ombesörjer, att floder och sjöstränder vid farliga ställen förses med bröstvärn och ledstänger, för att iugen skall falla i vattnet; men staten med sin skola faller det icke in att lära ynglingarne simkomsten, så att de må kunna rädda sig, om de verkligen komma i det våta elementet. När rekryterna inrycka, så antecknar man för statistikens räkning huru många som kunna lisa, skrifva och räkna; men det kunde vara af intresse för statistiken att erfara huru många rekryter äro hemma i simkonsten och huru många badat hela kroppen från den tid, då barnmorskan gjorde dem torra bakom öronen. Äfven den praktiska sinnesöfningen vårdslösar skolan i hög mån. Barnet får vä veta huru många fot gå på milen, huru många skålpund på centern, huru många qvadratmil en kanton omfattar, huru högt Montblanc är; men att öfva ögat tillräckligt för att kunna uppskatta huru mångs fot en viss gifven liten distans räknar, huru högt ett gifvet hus är, eller huru många tunnland en åker håller, derom är ingen fråga. I sådant skick lemnar skolan den unge medborgaren och öfverlåter honom åt miliskåren. Ynglingen inträder i denna utan ett begrepp om soldatväsendet, utan kroppslig färdighet, utan sinne för ordnihg och lydnad, och milisinstruktören skall nu på en tid af fem veckor bibringa honom de kroppsliga rörelseöfningarne, vapenkunskap och vapenfärdighet, läran om krigstukten samt tjenstgöringsreglementet. Det heter att af militärskolan begära nära nog det omöjliga, och likväl förklara vi, att vi aldrig kunna bifalla den ofta framställda fordran på milisinstruktionstidens förlängning. Om en mingd pedantiska detaljer aflägsnades ur den närvarande militärnndervisningen, så blefve den närvarande instruktionstiden tillräcklig: ja, den kunde förkortas, om folkskolan bättre fyllde sin uppgift. Kadettväsendet ersätter icke ungdomens kroppsöfningar. Redan numeriskt taget icke; ty i kantonen Bern stå af 15.000 Skolgossar endast 1,200 i kadettkåren, alltså föga öfver 2 procent: de öfriga 95 proc. förblifva oberörda af detsamma. Tillhörde desse 1,200 gossar blott de äldre skolåren, till ex. 14:de och 13:de lefnadsåren, så vore förhållandet betydligt gynnsammare, ty i detta fall kunde vida lera gossar gå igenom kåren; men nu upptaas gossar redan vid S ärs alder och förses med barngevär. Dedrifvet såsom nu kan kadettväsendet aldrig erhålla en vidsträcktare utbredning; det bär en alltför pedantisk pregel och är alltför mycket efterbildadt den egentliga armöen. Den attakrige gossen är visserligen glad, när han första gängen får på sig sin lilla soldatrock, sitt lilla gevär och sitt patronkök och går med ifver till öfningarne. Men när han år efter år måste genomgå samma öfningar och kommandon i soldat-, plutonoch kompaniskolan, utan att nägonsin göras förtrogen med försvarsväsendets intellektuella innehåll, blir saken honom tråkig — en erfarenhet, som vi iakttaga på nästan alla våra gossar. Härtill bidraga äfven de stående gradbeteckningarne, som hos några alstra fåfänga, hos andra missnöje. Slutligen är kadettinrättningen alltför kostsam: gossarne beklädas som stabsofficerare och vexa årligen ur en omgång kläder. Föräldrar af medeloch arbetsklasserna hafva i allmänhet icke råd att årligen utlägga 40 francs för sonens uniform, och staten eller kommunen kan icke besta hvarje S-årig gosse ett gevär. Skola dessa olägenheter afhjelpas ä e det gå — så har man