Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 1

Barndomens bekymmer ligga mest på ytan. Tiden helar dem och de lemna intet ärr. Men detta var icke fallet med mig. Jag var mera känslig än barn i allmänhet och, tror jag, mera ömsint. Jag kunde hafva älskat mina systrar af hela mitt hjerta: men de stötte mig tillbaka, och så blefvo vi år efter år mera fremmande för hvarandra. Vid den tid jag uppnått åldern af nio eller tio år, var jag icke längre ett barn. Lifligheten i mina känslor var borta — mitt hjerta var stelnadt — mina första impulser voro hämmade och tillbakadrifna. Insligheten, som en gång var min tillflykt, blef min vana, och likgiltig för andras mening, hörde jag mig kallas , besynnerlig och ovänlig:, utan att det rörde mig. Jag tillegnade mig ett af vindsrummen till mitt särskilta bruk, och, lemnad i ostörd besittuing deraf, lefde jag der bland sysselsättningar och nöjen af min egen skapelse. Min far visste ingenting derom; ty han var alltid ute och brydde sig mycket litet om våra husliga affärer. Goody visste och undrade, men älskade mig alltför högt att blanda sig i något, som jag behagade göra, hvad det än måtte vara; och mina systrar, efter att hafva plågat och skrattat åt mig till sin förnöjelse, blefvo slutligen trötta och lemnade mig åt min enslighet. Det var ett dystert lif för ett barn och kunde hafva ledt till mycket ondt, om icke en omständighet inträffat, som jag alltid måste anse såsom någonting mer än blott en lycklig händelse. Då jag en dag vandrat upp för trapporna med ingenting att läsa och ingenting att tänka på, erinrade jag mig en Å 2. —